Valdemar har fått ett tygsår under armen. Han blev lite ledsen när jag sa att det kanske behöver sys. Helst ville han ha ett Hello Kitty plåster istället och hoppas på att det läker. Jag sa att vi kunde vänta med att sy tills vi är tillbaka i Göteborg igen, om han lovar att ta det försiktigt med armen och inte flänga omkring och hänga i den hela tiden.

Så nu tar Valdis det väldigt lugnt och försöker att inte röra sig mer än nödvändigt. Jag tror att det kommer att sluta med att vi får sy i alla fall. Fast jag vill inte göra honom ledsen. Såhär ängslig såg den lilla stackaren ut när jag berättade att vi förmodligen måste sy:

Ikväll på tåget kom jag att tänka på första gången Totte och jag åkte tåg tillsammans. Jag lutade mig mot Totte och somnade i hans famn. Han somnade också, med sitt finger i mitt öra. Under tågresans gång vaknade jag till lite smått vid flera tillfällen och varje gång kände jag att han fortfarande hade sitt finger kvar i mitt öra. Det var det mysigaste jag har varit med om! Det kändes så rätt! Jag kan inte förklara varför. Det får vara ett sådant minne som bara jag förstår varför det är så bra. Min Totte med sitt finger i mitt öra. Mmm …