En av de stora fördelarna med att bo i Uppsala är att jag har möjlighet att umgås med mina syskon så mycket. Det känns jättebra att kunna göra det. Även om jag bara hjälper min bror med CSN-blanketten så är det roligare än att inte umgås alls. Dessutom skrattar jag väldigt mycket när jag umgås med mina syskon och det är ju roligt.

De har en förmåga att göra en hel del konstiga saker, mina syskon. Och när de sedan berättar om det så framställer de det på ett så tokigt sätt att man inte kan göra annat än att skratta. De inser själva hur tokigt det blev, så de berättar som att de själva är den man ska skratta åt i berättelsen. Jag tror att jag gör likadant själv när jag berättar saker för dem. För jag gör också en hel del konstiga saker som man kan berätta om på ett tokigt sätt om man bara har rätt lyssnare.

Tre gånger har jag skrattat så att jag gråter och inte kan andas, sedan jag började mitt jobb i Uppsala. Alla tre gånger har varit med något av mina syskon. Det är alltså inte jobbet i sig, utan snarare att jag bor i Uppsala och umgås mer med mina syskon, som gör att jag har tokskrattat fler gånger de här två veckorna än sammanlagt på två månader innan det.

Det är nästan bara tillsammans med mina syskon som jag verkligen skrattar tills jag får ont i magen, tårarna sprutar och jag omöjligen kan andas in någon luft. Ibland händer det tillsammans med mina föräldrar också, men i övrigt brukar jag nöja mig med att skratta okontrollerat glatt så att jag inte kan öppna ögonen. Några tårar eller andnöd brukar det inte bli när jag är med Totte eller mina kompisar.

Man har väl samma sorts humor som sin familj. Man är uppväxt med dem. Det behöver inte ens sägas någonting uttryckligen ibland, för att alla ska brista ut i skrattande gråt. Det är intern lycka på hög nivå. Och man blir glad av att skratta tills man gråter, så jag är jättenöjd med att få umgås med mina syskon så mycket mer än vanligt nu.

Fast en sak ska man ha klart för sig. Det Totte förlorar över mina syskon på när det gäller att få mig att skratta som en tokig, vinner han tillbaka på så många andra plan. Med Totte kan jag skratta av ren lycka, på ett helt annat sätt än jag någonsin gör med mina syskon. Det behövs inget tokroligt faktum för att Totte ska få mig att skratta. Det räcker med att han tittar på mig så börjar jag le. Jag blir lycklig inombords. Och när han gör någon av sina roliga miner skrattar jag med en varm känsla i kroppen, för jag vet att han kommer att fortsätta göra mig lycklig i all evighet.

Såhär färgad kan en White Board vara efter att man har rengjort den. Till och med när man inte bara har suddat den utan även gjort rent den med rengöringsspray för White Board. Gissa vilken färg det är på pennan som använts flitigt på tavlan innan den omsorgsfulla rengöringen!