Varför är egentligen versaler och gemener helt olika tecken enligt Office och T9? Det har irriterat mig otaliga gånger att man måste skriva om hela ordet bara för att man har råkat ha caps lock intryckt eller liknande. Varför kan den inte behandla bokstäverna precis som fet stil  eller kursiv?

Om man har glömt att skriva med fet stil kan man alltid gå in och ändra det efteråt, utan att behöva skriva om hela ordet. Man kan helt enkelt bara markera den text man vill ändra till fet och trycka på knappen för fet stil. Jag skulle vilja ha en likadan knapp som gör att om man markerar text man har skrivit med gemener, och trycker på knappen, så blir texten förvandlad till versaler.

Så svårt borde det ju inte vara! Det är inte så att jag ber datorn lista ut att jag vill ha ett helt annat tecken. Står det ”h” så vill jag ha ”H”, står det ”a” så vill jag ha ”A”. Man använder ju samma tangenter för att få fram bokstäverna, förutom att man håller in skift i ena fallet. Varför går det inte? Tydligen finns det någon anledning till att jag inte får ha min efterlängtade knapp. Antagligen får jag lära mig att leva med det. Men det skulle kännas bättre om jag i alla fall fick en förklaring!

Att analysera är kanske inte alltid bra, även om jag tror det. I de allra flesta fall tycker jag bara att det är bra att analysera vad som gick fel, vem som bidrog med mest eller hur man hade kunnat göra något annorlunda. Det gör att jag kan förstå mina egna känslor och det gör att jag kan lära mig till nästa gång.

Analyser av när något har gått riktigt bra kan vara nyttiga de också. Om man tar reda på hur det kommer sig att alla var glada och nöjda, trots att de inte brukar vara det i liknande situationer, så kan man dra lärdom av det också. Men här får man inte gå till överdrift. När allting är bra kan man må bättre av att bara luta sig tillbaka och njuta.

Alldeles nyss blev jag väldigt glad när Totte frågade mig hur min dag hade varit, trots att hade sitter vid datorn och spelar. I vanliga fall är han helt okontaktbar vid datorn och om jag prata med honom så suckar han och försöker lyssna, men blir ganska fort irriterad. Den här gången hade jag inte sagt ett knyst. Det var han som inledde en konversation med mig, utan att verka ha något problem med att spela samtidigt. Dessutom lyssnade han verkligen på vad jag svarade, istället för att bara säga ”a” med jämna mellanrum. Jättetrevligt!

Tyvärr kunde jag inte låta bli att genast börja analysera situationen. Hur kommer det sig att han kan prata med mig nu? Vad ska jag göra nästa gång för att uppnå samma trevliga situation? Jag funderade till och med på att berätta för honom att jag tyckte att det var trevligt att han pratade med mig fast han spelade. Men jag lyckades hejda mig, för jag vet att det enda han skulle ha hört i den meningen är ”Alla andra gånger när du sitter vid datorn är jag missnöjd.” och det är ju i och för sig sant, men onödigt att ta upp nu när jag faktiskt är nöjd.

Nej, ibland borde jag nog lära mig att bara luta mig tillbaka och njuta över att jag har det bra, utan att tänka på att jag har det bra. Det värsta är att det är så svårt att stoppa tankarna. Varje gång det händer någonting bra tänker jag ”Åh, vad bra det här är. Nu ska jag bara njuta och inte tänka på varför.” och när den tanken har kommit så är det ju redan för sent. Då har jag redan analyserat. Då har jag redan inte bara njutit. Det är synd, för jag skulle verkligen tycka om att bara ha det bra ibland!