Till hösten ska jag hålla en kurs i grundläggande juridik. Min kollega som har hållit i kursen förut är jätteglad att jag ska ta över och kommer ofta in till mig och pratar juridik ett tag. Jag är glad för alla tips jag kan få från honom. Det känns lite läskigt att lära ut juridik när jag inte ens är säker på om jag kan den själv. Det är ju ett tag sedan jag tog min jur kand nu, och jag har inte direkt hållit mig uppdaterad sedan dess.

Varje gång han kommer in och pratar juridik med mig en stund slås jag av hur roligt jag tycker att det är. Juridik är verkligen hur kul som helst. Och jag inser att jag tycker att det ska bli hur kul som helst att vara lärare också. Jag kanske inte var helt fel ute när jag funderade på att gå lärarlinjen istället för juristlinjen. Nu får jag det bästa av båda världarna!

Det gäller bara att se till att vara väl förberedd, för jag vet att jag inte tycker om situationer där jag inte vet vad jag ska säga. Annars har jag hur många idéer som helst om grupparbeten, diskussionsfrågor och föreläsningsmetoder. Det känns tryggt att min kollega jobbar kvar här med andra kurser också. Skulle jag få hjärnsläpp så kan jag alltid fråga honom hur han brukar göra.

En gång mamma, alltid mamma. Man är visserligen mamma dygnet runt, men det var kanske lite överdrivet onödigt att ha med sig en blöja till jobbet. Så mycket konstigt som hamnar i handväskan ibland!

Imorgon jobbar jag sista dagen innan fyra veckor semester. Det är nästan folktomt på kontoret redan nu och flera omprioriteringar gör att jag egentligen inte har så mycket mer som jag måste göra innan semestern. Jag ska bara se till att allt är redo för att sätta igång med en rivstart i augusti.

Trots semester i sikte och bara lite smått kvar att fixa på jobbet, så går det trögt som attan. Min hjärna har redan gått på semester känns det som. Det enda den kan tänka på är vad vi ska packa inför resan till landet, vilka dagar jag ska ut och springa på semestern och hur många mysiga bilder jag ska ta på Neo! Den vill inte alls tänka på jobb. När jag försöker få den att göra det tar den semester från att tänka överhuvudtaget och blir bara tom.

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom de här två dagarna som är kvar. Det lilla jag ska fixa är trots allt viktiga saker. Men jag vet att, hur det än blir så går jag på semester imorgon eftermiddag, och jag kommer inte att ha några problem alls att koppla bort jobbet!

Totte fyllde år igår och Neo, Valdemar och jag firade honom med presenter och kladdkaka. Först hade jag tänkt laga mat till honom, dagen till ära, men det slutade med att han tog över den biten. Han hade fått välja mat själv och valde fajita, vilket jag aldrig har lagat förut. Han var tvungen att förklara exakt hur jag skulle göra hela rätten. När jag sedan ställde mig i köket och började så frågade han om han fick vara med. Absolut! Han älskar ju att laga mat, så det var egentligen en bättre födelsedagspresent till honom att han fick laga maten själv, än om han hade varit tvungen att äta min misslyckade matlagning!

Efter maten fick han sina presenter. Av Neo fick han en smidig matlåda indelad i mindre portioner som man kan frysa in hemmagjord barnmat i. Av Valdemar fick han jordgubbssnoppare. Av mig fick han en pizzasten, en mortel, en grillpanna och ett förkläde. Vi ville alla försäkra oss om att Totte stannar i köket där han hör hemma. Ha, ha, ha! Nej, han hade faktiskt önskat sig det mesta av det där. Vi älskar när han lagar mat, men vi skulle aldrig tvinga honom om han inte ville!

Grattis, älskling!

Innan jag blev mamma var jag lite orolig inför fenomenet åka spårvagn med barnvagn. Jag tycker inte om att behöva hjälp för att göra saker och jag tycker ännu mindre om att förlita mig på tillfälliga främlingar för att få den hjälpen. Dessutom tycker jag inte om att vara tvungen att prata med främlingar oavsett vad det gäller. Jag tycker om att kunna bestämma själv vad jag ska göra, komma på en plan för hur jag ska göra det, och sedan göra det utan att blanda in någon annan (utom folk jag känner i nödfall)!

Det som gjorde mig orolig var alltså att behöva be om hjälp för att få på och av barnvagnen, speciellt på spårvagnar med trappa. Men jag har upptäckt två saker i frågan, sedan jag blev mamma, som gör att jag inte behöver vara orolig längre:

1. Jag behöver ingen hjälp.

2. Man behöver inte fråga om hjälp för att få hjälp.

Det första är det viktigaste här. Jag behöver ingen hjälp. Jag har nämligen upptäckt att jag klarar de flesta trappor själv med barnvagnen. Det är bara en fråga om teknik och strategisk lastning. Det känns hur skönt som helst att fortfarande kunna känna att jag kan ta spårvagnen när jag vill utan att behöva prata med främlingar.

Att man inte behöver be om hjälp är bra när man verkligen kämpar med någon svår trappa, men annars ser jag inte det som något enbart positivt. Idag grabbade en kvinna helt sonika tag i min barnvagn samtidigt som hon ropade "Jag kan hjälpa dig!" trots att jag hade full koll på situationen och skulle ha klarat trappan själv. Faktum är att jag till och med ville försöka ta trappan själv, för den sortens trappa hade jag inte testat förut.

När jag skulle av frågade en kille "Vill du ha hjälp eller går det bra?". Sånt gillar jag! Då kunde jag helt enkelt svara att det går bra! Och om jag hade behövt hjälp så kunde jag ha svarat det! Att behöva prata med främlingar är inte ens hälften så jobbigt när det är de som har börjat. Det jobbigaste är egentligen inte alls att prata utan att påkalla uppmärksamhet, och (om man inte hinner gå skilda vägar snabbt nog) komma på vad man ska säga när den pinsamma tystnaden uppstår efter att man har sagt det man skulle säga!

Jag undrar varför det är så många som vill ha hjälp med sina barnvagnar egentligen. Så himla svårt är det inte att gå i en trappa med barnvagn. De kanske har sämre hjul på sina barnvagnar. Eller så har de helt enkelt aldrig försökt!

Äntligen finns det gott om plats för alla mina Rosti-slevar!

Jag är så sjukt irriterad just nu. Mest av allt är jag irriterad på att jag blir irriterad så ofta. Anledningen till att jag blir det ofta är nog en blandning mellan att irriterande saker händer mig ofta och att jag av okänd anledning är lättirriterad.

Just nu är jag oändligt irriterad på mig själv för att jag glömde att boka av mitt BodyPump-pass och nu är det för sent. Jag bokade ett pass på ett SportLife jag inte brukar träna på för att jag ville träna på tisdagen istället för onsdagen den här veckan. Men de senaste dagarna har jag sakta men säkert bestämt mig för att inte träna alls i veckan, för att det är viktigare att få ordning på sakerna som ska vara i köksön, innan vi åker på semester.

Nu blir jag även jätteirriterad på Tottes tangentbord. Knapparna sitter inte riktigt som på mitt, så det är jobbigt att skriva nu. Och jag använder Tottes tangentbord för att min egen laptop försätter sig själv i viloläge när jag inte har använt den på ett tag, och det är sjukt irriterande att behöva ta fram den från under den externa skärmen för att kunna slå på den!

Såhär fin blev köksön till slut! Den passar ju perfekt i vårt kök och gör det komplett. Jag är riktigt stolt nu när den är färdig. Totte ville ha en köksö. Det är alltså hans idé från början. Han är väldigt bra på idéer. Sedan ritade jag ett förslag på hur den skulle se ut, vilket säljaren ändrade marginellt för att det skulle bli lättare att bygga den. Sist men inte minst ha Totte och jag tillsammans slitit i två dygn för att sätta ihop den.

Det jag är mest nöjd med är nästan hur bra det gick för Totte och mig att samarbeta. Han var verkligen med på att det var bygga köksö som gällde, oavsett hur lång tid det tog. Och jag lät honom göra saker trots att det inte skulle bli perfekt. Vi har verkligen skärpt till oss båda två under det här projektet.

Jag skötte borren och Totte skötte sågen. På det sättet fick båda vara delaktiga. Dessutom behövdes alltid den andra för att hålla i diverse delar när den andra höll på, så man behövde inte känna sig överflödig även om man inte höll i verktyget.

Det enda som inte gick så bra var planerandet. När vi stötte på problem som det fanns olika sätt att lösa ringde jag pappa och frågade om för- och nackdelar med de olika lösningarna. Pappa har ju mycket mer erfarenhet än oss och kan ge oss bättre argument att bygga våra beslut på. Men då ville Totte helst bara köra vidare, utan att bestämma hur. Jag vill gärna hitta den bästa lösningen. Men även om jag inte ville det så vet inte jag hur man gör när man kör vidare utan att åtminstone bestämma var nästa skruv man ska skruva i ska sitta.

Nu hoppas jag att det går lika bra att samarbeta när vi ska fylla alla lådor med saker. Han vill väl att sådant man använder för att laga mat ska vara mest lättåtkomligt medan jag hellre kommer åt mina bakgrejer lätt. Vi får hitta någon lösning som passar alla!