Vi vann budgivningen! Det känns helt overkligt! Imorgon ska vi skriva kontrakt. Högst troligt bor vi i radhus i november, Totte, Neo och jag. Underbart!

Nu börjar helvetet med att sälja lägenheten. Det som känns konstigast just nu är att vi inte kommer att få åka tillbaka hit och vara i lägenheten om vi känner för det. När vi väl har flyttat till radhuset kan vi inte åka "hem" därifrån. Det blir en stor skillnad jämfört med de två veckorna i Uppsala. Men förhoppningsvis är ju detta något bra. Radhuset känns redan som ett mer riktigt hem än den här lägenheten någonsin har varit.

Så nu måste vi göra lägenheten säljklar och sedan måste vi packa i för flytten. När vi väl har flyttat måste vi packa upp allt i radhuset. Vi har att göra i flera månader nu alltså. Fast jag har redan börjat packa. Jag tänkte sortera ut några kläder och lägga i källaren för att det är sjukt fullt i mina garderober. Nu blev det naturligt att lägga dessa kläder i en flyttkartong och helt enkelt inte packa upp kläderna förrän i radhuset. Det kommer att bli så mycket lättare att packa upp sedan om jag tar tid på mig att sortera, slänga och märka upp allt ordentligt nu när jag packar. Det är helt enkelt bara att börja redan nu med allt jag inte behöver före jul, så kan jag packa en liten stund varje dag.

Igår var Totte, jag och Neo och tittade på ett radhus i närheten av där Totte växte upp. Efter att ha bott två veckor i mina föräldrars villa var det hemskt att komma hem till lägenheten och höra allt ljud från bilar och människor. I Uppsala gick Neo och jag ofta ut med pyjamas på och tog en liten sväng på gräsmattan innan frukost. Här känns det som att man sitter i ett utställningsskåp mitt på en fotbollsplan när man går ut på uteplatsen. Ljudet från vägen har aldrig stört mig tidigare, men efter två veckors lugn var det outhärdligt att behöva höja TV:n när man öppnar fönstret.

Radhuset vi tittade på kändes lagom stort, lagom inflyttningsklart, lagom avskilt och lagom naturnära. Budgivningen hade redan startat igår, så vi hade inte lång tid på oss att fundera. Men på något sätt kändes det inte som att det var så mycket att fundera på. För ovanlighetens skull var både Totte och jag nöjda, trots att inget av våra största krav var uppfyllda. Han brukar kräva att det ska vara nybyggt och jag brukar kräva 6 rum och stor gräsmatta. Det här radhuset är byggt -72, har 5 rum och världens minsta lilla gräsmatta, men två uteplatser i trä respektive sten. Jag antar att vi blev kära och då spelar ju kravlistan mindre roll.

För min egen del tror jag att de två veckorna i Uppsala gav mig tydligare prioriteringar också. Det är bättre att flytta till ett hus med gräsmatta snabbt, så att vi inte behöver slösa fler år i storstadskaoset, än att hitta den perfekta drömvillan. Vi kan ju flytta igen om några år om vi vill.

Allt känns fortfarande väldigt overkligt. Vi har lagt ett bud och väntar på de som hade lagt budet innan oss. Det är ju helt omöjligt för oss att veta hur långt de är villiga att gå. Just nu känns det alltså som att det är ungefär lika troligt att vi förlorar, glömmer det här radhuset och blir kvar i lägenheten ett år till, som att vi vinner och bor i radhus redan till hösten. Det är ofattbart vad lite man kan påverka de största besluten i sitt eget liv!

Tottes födelsedag firades med rosa lemonad och Ceasarsallad. Sedan åt vi en supergod tårta som jag hade gjort. Den innehöll kola, grädde, Daim och jordgubbar. Helt underbar!

Mina syskon och jag tog med våra respektive plus Neo till Furuvik häromdagen. Det blev en jättehärlig dag med djur, berg-och-dal-bana och utebad!

Gröna naglar med silverfärgade solrosor får bli min semesterstil!

Mina favoritskor att ha när jag vill vara lite fin, men inte ha klack, har gått sönder i dragkedjan. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Men så kom jag på att jag hade sett nästan likadana, fast lite snyggare, skor på Din Sko. Då hade jag tänkt att det var synd att jag inte kan köpa dem för att jag har nästan likadana. Men nu när mina nästan likadana är trasiga passar det ju perfekt att köpa dem.

De nya är inköpta och de gamla har hamnat i papperskorgen. Hoppas att de nya går lika bra att gå långa sträckor med som de gamla.

Neo och jag har badat i badkaret nu på förmiddagen. Han fick användning av sin fina badrock. Imorgon kanske det blir ett dopp i ån, om det är fint väder.

Min sex veckor långa ledighet har börjat och jag och Neo är nu i Uppsala. Vi har haft fullt upp med diverse trevligheter. Här kommer höjdpunkterna:

Totte tappade en lins när han körde 120 km/h på motorvägen på väg till Uppsala. Tur att han inte är helt blind utan. Skicklighet att min handväska alltid är utrustad med ett linsetui med linsvätska.

Neo blev passad av min kompis i lördags. Det är först gången han inte är med antingen en släkting eller förskolepersonal. Det gick hur bra som helst!

Vi var på bröllop i lördags. Mammas bästa kompis sedan gymnasiet har en son som jag har växt upp med. Han gifte sig. Totte, jag, min syster och hennes sambo vann bingon, min klack gick av och tårtan var både vacker och god.

Neo lär sig nya saker varje dag. När han låter som en hund nu, så låter det mycket mindre som att han hostar, och mer som att han faktiskt säger "Voff, voff!". Han kan klättra upp för hela trappan till övervåningen själv och har överlevnadsdrift stark nog att vara rädd för att gå ner själv. Dessutom har mina föräldrars VCR lärt honom att man fastnar med fingret om man stoppar in det i fel vinkel.

I övrigt har vi ätit gott, shoppat lite, förlorat gräl med Försäkringskassan, tagit promenader och lekt. Jag har dessutom träffat min barnpassande kompis från i lördags idag, utan litet sällskap, och fått veta att en annan kompis som var med har skaffat pojkvän och en tredje kompis som inte var med ska gifta sig. Halloumisalladen pappa och jag åt till lunch var god!

Som vanligt har jag mindre tid att blogga nu när jag har mer saker att blogga om. Ifall det inte händer alltför mycket de kommande dagarna kanske jag har tid att skriva om det lilla som händer.