Ledsen eller sjuk, eller både och, är jag. Måste åka till jobbet om en halvtimme. Riktigt motigt. Men jag vet inte vad jag ska göra annars. Nu har jag väntat så länge med att bestämma mig för om jag ska jobba eller inte idag att det är för sent att ringa och sjukanmäla sig. Och jag känner verkligen inte för att vara hemma och lyssna på Tottes WoW-snack hela kvällen.

För en timme sedan började det kännas riktigt tråkigt. Ville prata med någon. Behöver muntras upp. "Jag älskar dig." sa Totte. Drog några snabba uppmuntringsfraser och satte sig vid datorn. "Ring din mamma!" föreslog han när jag började gråta. Snällt tänkt. Så jag tog en promenad och ringde min mamma. "Åh, är det inget bra? Det kanske känns bättre när du kommer iväg till jobbet." sa hon. Ja, förmodligen kommer det att kännas bättre, men jag är ledsen nu och känner för att prata. Men innan jag hann säga ens hälften av det jag ville säga lämnade hon över luren till pappa, för hon skulle förbereda sig för en födelsedagsfest hon ska på.

Pappa var mest upptagen med att studera mamma och hennes kläder när han pratade med mig. Men han lyckades fråga mig om en sak som han hade tänkt på också. Det jag ville säga blev inte sagt. "Krya på dig." Jag ska försöka. Sedan ringde jag min syster, men hon svarade inte. Pappa hade sagt att hon skulle på spinning idag så det är väl därför hon inte svarar. Min bror är inte riktigt en muntra-upp-person, så jag ringde inte honom. Mormor är död så henne kunde jag inte ringa. Det är inte hennes fel, men det hjälper inte mig så mycket just nu.

När jag kom hem igen och satte mig i soffan kröp Valdis upp i mitt knä. Han har alltid tid att trösta. Men han kan inte trösta så mycket mer än en litet grönt gosedjur kan. Han tycker att hela ansvaret att prata med och trösta mig är för stort för hans små axlar. Han har ju nästan inga axlar.

Det jag kan konstatera är att alla bryr sig om mig, men ingen vill ta tag i mig och mina problem. Alla vill att jag ska må bättre, men ingen har tid att göra någonting för att det ska bli så. Det är lite tråkigt. Men jag har ju som tur är Valdis. Och jag vet att det är jag själv som är den enda som har ansvaret för att jag ska må bättre. Ibland hade det varit trevligt att få prata lite också bara. Med någon annan än en grön flodhäst.