Tack för frågan Annchen! Som man kan läsa här på bloggen mår jag jättedåligt ibland. Men jag mår också jättebra. Problemet är att det känns som att jag väntar på att förändringen i mitt liv ska genomföras och vara färdig för den här gången. Jag är inte tillsvidareanställd i mitt liv just nu. Jag lever från månad till månad på tidsbegränsad anställning. Varje månad får jag förlängt, men jag vet inte om jag vill det. Så jag kan inte slappna av. Jag väntar hela tiden på att mitt liv ska bli förändrat. Och sedan, när det är förändrat till något som är tillsvidareanställt, då kan jag fundera över om jag är lycklig eller inte. Och då tror jag att svaret kommer att bli ja. Men fram tills dess känns det som att jag håller andan.

Även om jag får ett nytt jobb så vet jag att mitt liv inte kommer att vara oförändrat i all framtid efter det. Jag kanske byter jobb igen efter ett halvår. Men det vet jag inte när jag får det första jobbet. Det jag längtar efter är att få känna att inget i mitt liv håller på att förändras just nu, utan jag får ha det som det är på obestämd tid framöver. Jag vill att det ska kännas med jobbet som det känns med Totte. Jag vet just nu att jag kommer att leva resten av mitt liv med Totte, för jag älskar honom och han är den rätta. Jag kan planera mitt liv hur långt fram i tiden jag vill med planer som rör honom också, för jag vet att han kommer att vara där med mig. Så vill jag att det ska kännas med jobbet. Att jag planerar att stanna hur länge jag vill och just nu känns det som att det är för alltid. Precis som att mitt liv kan förändras genom att Totte och jag skaffar nya familjemedlemmar kan mitt liv förändras genom att jag får nya arbetsuppgifter. Och då kanske jag inte kan slappna av förrän den förändringen är genomförd. Men just nu vill jag inte ha förändringar på gång.

Det bästa som hände mig idag var att du frågade mig hur jag mår, Annchen. Nu vet jag att jag har minst en riktig vän här i Göteborg. Synd att vi inte hann prata färdigt. Men oroa dig inte för mycket för mig. Även när det är riktigt dåligt har jag det jättebra. En halva av mig kan aldrig vara ledsen, för minst halva jag är alltid upptagen av att vara lycklig för att jag har Totte, familjen och goda vänner som du.

Det finns en sorts spårvagn som är de sämsta spårvagnarna i Göteborg. Hemskheterna börjar redan när man ska gå på spårvagnen. Man måste öppna dörren själv genom att dra upp den. Och man måste ta i för den åker igen av sig själv med en väldig fart om man släpper. Dörrarna är dessutom så trånga att man knappt kommer in genom dem om man inte håller upp dem till max. Har man handlat något så att man bara har en hand fri är det nästan omöjligt. Har man shoppat så att man inte har någon hand fri får man hoppas att någon snäll person håller upp dörren åt en, för annars går det inte.

När man ska sätta sig märker man att sätena inte är placerade exakt bredvid varandra. Sätena är grupperade två och två, men sätet vid fönstret är placerat lite längre fram än sätet vid gången. Det här är inte bara förvirrande och konstigt. Det är besvärligt också. Om man är två som åker tillsammans vill man gärna sitta bredvid varandra. Det gör inte så mycket att det ena sitter längre bak då, men det blir lite svårare att se varandra i ögonen när man pratar. Om man åker ensam vill man helst inte sitta bredvid en främling, men placeringen av stolarna hindrar inte att det känns som att man sitter bredvid en främling bara för att de inte är exakt bredvid varandra. Det enda som händer är att det ger en illusion av att man i princip måste sätta sig i främlingens knä för att komma av om man sitter innerst.

För att plinga måste man dra i snöret. Det här är inte så dåligt i sig. Många andra spårvagnar har snören att dra i. Men de flesta andra spårvagnar har plingknappar också. Det har inte de här. Dessutom får jag för mig att snöret hänger högre upp i de här spårvagnarna. Jag måste alltid ställa mig upp för att nå det. I de andra spårvagnarna har jag för mig att jag kan nå snöret sittande, eller i alla fall genom att bara ställa mig upp halvt.

Om man sitter innerst när man ska gå av kommer man med stor sannolikhet slå knäet i ryggstödet till sätet snett framför en. Det är krångligt att komma ut även om ingen sitter bredvid en. Eftersom sätena vid fönstret sitter lite längre fram än de vid gången så är sätet på raden framför en placerat nästan så att hörnen möter varandra. Det är väldigt lite plats att ta sig ut därifrån.

När man sedan ska gå av spårvagnen genom att knuffa upp dörren och försöka hålla den öppen ända tills man har hunnit av så är det inte ovanligt att det står folk utanför som börjar försöka gå på. Det här händer i och för sig på alla spårvagnar och jag tycker att de människor som inte släpper av folk från spårvagnen innan de går på är dumma i huvudet. Men på dessa spårvagnar blir det värre. Man möts öga mot öga i en dörröppning som verkligen inte rymmer mer än en person. På de andra spårvagnarna kan man liksom smita förbi på sidan om varandra om nu folk nödvändigtvis ska gå på innan alla har gått av. Men inte här.

Som en sista hemskhet när man väl har kommit av spårvagnen och är redo att lämna den bakom sig, så lyckas man ofta bli personen som står och håller upp dörren för alla andra som ska gå av, eller på. Man vill ju inte släppa dörren rakt på en annan person så att den smäller igen på den, så när de inte tar i dörren själva så är det inte mycket annat att göra än att stå kvar och hålla.

Dessa spårvagnar är de sämsta spårvagnarna i Göteborg och jag är glad att det finns många andra, bättre spårvagnar. Men när resan är över och jag har tagit mig dit jag ska är jag ändå glad att dessa spårvagnar finns. Jag har ingen bil eller något annat sätt att ta mig fram, så hellre dessa spårvagnar än inga spårvagnar alls.