Det här lilla 200-bitarspusselt svängde jag ihop på bara en liten stund. Jag brukar nästan aldrig bygga ett helt pussel på samma dag. Men så brukar jag inte bygga pussel med bara 200 bitar heller. Vilka söta små valpar jag byggde ihop!

Sedan jag började blogga har jag börjat ta många fler bilder med min mobilkamera än vad jag gjorde förut. Det är inte bara för att jag vill lägga ut bilderna på bloggen, utan jag tar många bilder som inte hamnar på bloggen också. Det är nog för att jag tänker ”Ska jag blogga om det här eller inte?” och då kommer jag på att jag kan ta en bild oavsett vad svaret blir. Det är alltid trevligt att ha bilder på saker man har sett eller gjort. Jag är glad att jag har blivit så mycket bättre på att ta bilder.

Men det får inte gå till överdrift. Det får inte kännas som att ögonblicket gick till spillo om man bara upplevde det, men inte hann ta en bild av det. Det viktigaste är att uppleva. En bild är bara ett sätt att starkare hålla ögonblicket i minnet och ett sätt att visa för andra hur det var. Jag kan inte ta en bild på Valdemar varje gång han är söt. För det första skulle jag inte göra annat än att ta bilder på Valdis i så fall. Och för det andra är vissa söta miner bara till för mina ögon. Det är mellan mig och honom och det är fint att det inte finns några andra bilder än våra minnesbilder, för det är minnesbilderna som visar bäst hur vi kände just då.