Receptet till tårtan var tills igår obeprövat och det hade inga bilder, så jag var lite osäker på hur det skulle gå. Efter att chokladtryffeln hade fått stå i kylen i de rekommenderade tre timmarna tyckte jag att den fortfarande såg ganska rinnig ut, så jag ställde den i frysen ett tag.

Man ska vara försiktig med att ställa saker i frysen när de enligt receptet ska stå i kylen. Om man har otur fryser en del av smeten medan andra delar fortfarande är för varma. Det har hänt mig förut. Det kan gå fortare än man tror i frysen. Men den här gången gick det bra. Den var fortfarande inte helt fast efter att den hade fått stå i frysen i 20 minuter. Så jag ställde den i kylskåpet igen tills det var dags att bygga ihop tårtan.

Chokladtryffeln såg väldigt trögflytande ut när det var dags att bygga ihop tårtan, så jag trodde inte att det skulle vara någon fara. Men det visade sig ganska snabbt när jag bredde ut chokladtryffel på marängbottnen att den inte tänkte hålla sig inom ramarna för tårtan. Den rann ut över hela marängbottnen och sedan fortsatte den att rinna ner från marängbottnen och ut på tallriken. Efter ett lager hallongrädde, en till marängbotten och ännu ett lager hallongrädde visste chokladtryffeln inga gränser. Den rann utanför tallriken och ner på bänken, och den tog med sig lite hallongrädde också.

Helt ärligt talat förstår jag inte hur det är meningen att tårtan ska hålla ihop om man gör den som det står i det receptet. Om jag hade varit hemma och haft tillgång till alla mina bakredskap hade det kanske gått bättre. Jag hade kunnat spritsa ut en kant grädde runt marängbottnen och bara hällt chokladtryffel i mitten. Sedan hade det nog varit en bra idé att vispa grädden hårt istället för löst som det står i receptet. Det är klart att tårtan kommer att rinna isär om man börjar bre på rinnande saker på en botten utan kant. Jag var faktiskt skeptisk redan från början.

Förutom att den såg hemsk ut och var helt omöjlig att skära upp i fina bitar så var den ändå helt okej. Det var en lagom god midsommartårta med klassiska inslag som grädde och jordgubbar. Men jag tror inte att jag kommer att göra den igen. Om inte annat så var det en nödlösning av mig att använda ett recept som innehåller färdiga marängbottnar. När jag bakar så vill jag göra det från grunden. Hade jag gjort egna maränger kanske jag hade kunnat göra dem med kant också så att det hade blivit bättre. Men nu när vi inte ens var hemma kändes det lagom med en lättbakad, liten fusktårta.

Midsommarfirandet har sett olika ut för mig från år till år, så jag har inte så många traditioner jag alltid följer. Men en sak kräver jag och det är att få se en midsommarstång. Den behöver inte vara avancerad, stor eller vacker. Jag vill inte nödvändigtvis dansa runt den heller. Faktum är att det känns ganska löjligt att dansa runt den, så jag står helst över. Men jag vill se den. Åtminstone få en glimt av den.

I år hade jag turen att få se två midsommarstänger. Den första cyklade jag och Totte till mitt på dagen. Det var ett ordentligt midsommarfirande med fiskedamm, lotterier och en scen. Det var fullt med barnfamiljer där, men det var inget dansande kring midsommarstången den korta stund vi stannade. Lika bra det, för jag vill ju inte dansa. Fast det hade varit mysigt att få se små, söta barn dansa.

Den andra midsommarstången råkade vi hitta när vi gick hem från midsommarfesten vi varit på under kvällen. Det var en liten, söt midsommarstång som helt otippat stod i gräset intill gång- och cykelbanan vi gick hem på. Vi tror inte att någon såg oss då, så vi dansade lite runt den midsommarstången. Det är inte lika löjligt när man är ensamma.

När Totte och jag får barn kanske vi ska komma på några egna midsommartraditioner, så att det känns mer som ett riktigt firande. Men en sak är säkert. Det blir inga midsomrar utan midsommarstänger med barnen. Minst en stång per midsommar i alla fall. Och när barnen är med, då ska jag dansa. Det får se hur löjligt ut det vill. Töntiga mamma ska dansa kring midsommarstången.