Sedan jag började blogga i januari har jag blivit extremt mycket snabbare på att skriva på datorn. När jag inte tänker på det kan jag skriva utan att titta på tangenterna nu. Det kunde jag inte helt och hållet förut. Jag använder fortfarande väldigt sällan lillfingrarna när jag skriver, men alla andra fingrar är med. Lillfingrarna har oftast så långa naglar att det är svårt att styra själv vad man trycker på.

Nu när jag använder en annan dator på jobbet märker jag hur snabb jag faktiskt har blivit på att skriva på min egen dator. Datorn på jobbet har inte riktigt lika litet tangentbord som min egen dator, så när jag skriver på datorn på jobbet blir det ofta fel, och jag måste titta ner på tangenterna när jag skriver. Det här stör mig så mycket att jag inser att jag nästan aldrig tittar på tangenterna när jag skriver på min egen dator längre.

Övning ger färdighet helt enkelt. För jag har inte på något sätt försökt att lära mig skriva snabbare och utan att titta på tangenterna. Det har bara blivit så när jag under de senaste tio månaderna har skrivit mycket mer på min dator än de föregående, typ, tio åren. Det enda dåliga nu är att jag skriver långsammare på datorn på jobbet. Men jag vänjer väl mig med den också snart.

”Det kan möjligen vara lite kiwismak på den köttbullen.”

När jag gick förbi Systembolaget idag kom jag att tänka på en fredag för några veckor sedan, när jag var på Gränby köpcentrum med mamma. Utanför Systembolaget stod det då två personer och pratade med varandra. De stod där med varsin rosa påse med fredagens inköp.

Det ena var en ung man. Han hade sitt nyinköpta fredagsnöje i en rosa Systempåse. Det andra var en gammal tant. Hon hade sitt nyinköpta fredagsmåste i en rosa Apotekspåse. Jag undrar vem som hade trevligast den kvällen. Förmodligen tanten med sina uppfriskande mediciner. Eller kan det ha varit mannen med sina förfriskande drycker?

Hur som helst så var det roligt att se dem stå där och se så lika ut, med varsin rosa påse, fast ändå så helt olika.

En del människor är snålare än andra. En del människor är slösaktigare än andra. Men även människor som ligger på samma nivå av slösaktighet kan ha helt olika uppfattningar om vad som är värt pengarna.

Vissa människor använder alla rabattkuponger de kan komma åt och försöker alltid hitta det billigaste priset. Men ändå kan de vara sådana som alltid åker taxi istället för buss för att få det bekvämare, eller alltid äter trerätters när de äter ute. De tycker väl att taxiresorna och maten är värt de dyra pengarna för att de får mer komfort, medan livsmedel i butik inte är värt att köpa för tre kronor extra när man kan få samma produkt billigare med rabattkupong.

Andra människor struntar i rabattkupongerna. Om de ser någon liten sak de vill ha så köper de den, även om den finns billigare någon annanstans. Men de åker gärna buss och äter bara trerätters vid speciellt tillfällen. För dessa personer är det inte värt mödan att hålla reda på kuponger vareviga dag. Men bussen är det värt att spara in pengar på, för det är ändå inte så fruktansvärt mycket bekvämare att åka taxi. Om man ska ta sig från punkt A till punkt B kan man passa på att göra det för en tiondel av priset.

Några äter oxfilé till lunch en vanlig lördag, men köper egen dricka och ställer in i minibaren när de sover på hotell. Andra låter vardagen hålla en lägre standard, men unnar sig lite lyx när det väl är semester. Hela vitsen med en minibar är ju att man inte ska behöva bestämma sig i förväg vad man vill ha, och köpa det innan. Man ska kunna ta något om man blir sugen, och då får det kosta vad det vill.

Dessutom väljer vi alla att köpa olika saker med de pengar vi har över. Ett färgglatt ljusfat som faller en person i smaken, skulle en annan person med siktet inställt på ett trädgårdstroll i sten, aldrig få för sig att köpa. Och medan vissa lägger alla pengar på kläder, lägger andra allt på dataspel. Vi vill inte ha samma saker. För mig är inte ett pråligt guldsmycke med rubiner värt flera tusen. Jag skulle inte ens använda det om jag fick det gratis. Men ett hemmagjort vänskapsband är värt mer än tråden det är gjort av.

Sport är inte min grej. När jag var liten gjorde jag allt för att komma undan, och idag är jag så ointresserad man bara kan vara av de flesta sportsändningar på TV. Fysisk aktivitet har jag inget emot. Jag gymmar gärna och har hållit på med cirkus hela min uppväxt. Men där har det inte funnits något tävlingsmoment med i bilden, så man kan inte kalla det sport.

Tävlingar har jag egentligen inte heller något emot. Jag gillar att spela sällskapsspel eller tävla mot varandra på TV-spel. Men av någon anledning tycker jag inte om sport. Speciellt inte att titta på sport. Det blir man ju inte ens vältränad av.

Oftast brukar jag kunna strunta i att sport finns, genom att bara inte titta på den kanal som sänder matchen i fråga. Då och då måste jag förklara för folk att jag inte ens vet vilken sport de pratar om, när de frågar om jag ska se matchen ikväll, men det går ganska smärtfritt.

Idag däremot har det faktum att fotboll existerar, ställt till så mycket besvär för mig att jag inte bara struntar i fotboll, utan till och med aktivt hatar fotboll.

Något fotbollslag från Göteborg spelade mot något lag från Stockholmstrakten idag. Matchen spelades i Göteborg. Så mycket visste jag ofrivillig redan när jag vaknade upp i morse. Att jag inte brydde mig ett dugg om vilket lag som vann visste jag också. Att det skulle vara fullt med fotbollsfans på stan hade jag kanske kunnat lista ut om jag hade tänkt efter. Men att åtta av tio in- och utgångar till och från Centralstationen i Göteborg skulle vara avstängda på grund av matchen hade jag inte kunnat gissa hur många försök jag än fick på mig.

De dörrar som var öppna var inte direkt de största dörrarna heller, så det var långa köer för att ta sig fram. Det tog säkert en kvart längre tid att ta sig igenom stationen än vad det brukar göra. Och eftersom jag åker tåg så ofta att jag kan utantill hur jag ska gå, så tyckte jag inte att det fanns någon anledning att åka in till stationen med något mer än en kvart till godo. Med andra ord hann jag precis med tåget. På grund av en fotbollsmatch som jag inte vill ha någonting med att göra. Hemskt!

Inte nog med det, var det heller. När jag hade bytt tåg i Stockholm lyckades jag hamna i samma vagn som ett par fulla fotbollsfans. När jag precis hade tagit av mig jackan, plockat fram tågbiljetten och min apelsinjuice, ställt ifrån mig resväskan och börjat läsa min tidning, då började dessa två idioter sjunga på en ramsa. Ramsan bestod av tre meningar. Så fort de hade sjungit klart började de om och sjöng samma ramsa igen. Sedan höll de på så, nonstop, om och om och om och om och om och om igen. Och igen. Och igen.

När konduktören var i vagnen sjöng de inte lika starkt, men de tystnade aldrig. När konduktören sedan gick tog de i mer än vanligt. De verkade aldrig tröttna. Jag förstår inte hur de själva eller någon annan i vagnen stod ut med att höra dessa tre meningar om och om igen. Jag blev i alla fall galen efter 25 minuter och packade ihop mina saker och gick och satte mig i en annan vagn. Det gick inte att tänka. Det gick inte att läsa tidning. Det gick bara att hata.

Fotbollsfansen får tro att jag bytte vagn för att jag hejar på ett annat lag, om de vill. Men jag bytte vagn för att jag inte hejar på något lag, men tycker att alla som sitter och högljutt stör andra människor i en tågvagn borde utrotas.

Jag tror att många accepterade dem för att de var fotbollsfans. Om jag hade satt mig nykter och sjungit Bä, bä, vita lamm, på samma ljudnivå så känns det som att någon hade sagt till mig. Eller i alla fall sagt till konduktören.

Tänk så mycket bättre mitt liv hade varit, speciellt idag, om fotboll inte fanns. Det är inte mycket idag som har pekat åt att jag ska ändra uppfattning. Jag tänker helt enkelt fortsätta med att hata fotboll.

Det tog ett tag innan jag förstod vad Totte menade när han sa att han skulle göra en elvispvisphållare. Men när han sa ordet igen och jag fick tänka efter några sekunder insåg jag att det var rätt så självklart. Det är förstås en hållare för visparna som hör till elvispen. Inget konstigt med det! Förutom att jag aldrig har sett en elvispvisphållare någon gång, och själv bara brukar förvara mina elvispvispar i en vanlig kökslåda.

Min bank gav mig detta felmeddelande när jag skulle föra över pengar mellan mina konton på bankens hemsida: ”Från konto och till konto kan inte vara samma.” Jag är villig att hålla med. Det verkar dumt att föra över pengar från ett konto till det kontot. Effekten uteblir. Inga pengar flyttas. Jag är glad att de sa nej till det. Men jag hade förstås bara glömt att byta ut mitt förvalda konto mot mitt andra konto i ena rutan. Det var inte så att jag faktiskt hade tänkt föra över pengar från och till samma konto.

Det låter nästan som att de tror att man har velat föra över pengar från och till samma konto när de skriver så, ”kan inte vara samma”. Men rimligen är det många fler som stöter på det här felmeddelandet när de bara har skrivit fel. Man kanske skulle kunna tänka sig: ”Du har råkat skriva samma konto till och från.” istället. Men det låter inte lika informativt. Det är nog bäst med det felmeddelande de har. Då vet man vad som gäller.

Fast jag blev inte i första hand upplyst om att från konto och till konto inte kan vara samma när jag fick det meddelandet. Det visste jag nog redan om jag hade tänkt efter. Jag blev framförallt upplyst om att jag hade råkat skriva samma konto till och från. Jag blev indirekt upplyst om det, i och med att jag förstod att de inte skulle meddela mig om att kontona inte får vara samma om jag hade skrivit olika konton. Alltså fungerade felmeddelandet på önskat sätt, fast bara för att jag har en förmåga att tänka vidare.

Delisious side dish!