När tåget skulle gå var spåret fortfarande tomt och skylten på perrongen visade inga tecken på att det var försenat. Efter ett tag kom en ny tid upp på skylten. Men hur ska tåget kunna gå på sin nya tid när den också redan har varit? Knäppt!

Tåget skulle gå 17.26 Klockan 17.32 ändrades skylten till ”Ny tid 17.30” Och när tåget gick 17.34 hade skylten fortfarande inte ändrats igen. Det är ju bra att vi får veta att tåget är försenat när vi redan ser att det är det. Det är som att titta på en väderleksrapport där de säger ”För fem minuter sedan regnade det.” för att ta reda på om man ska ha med sig paraplyet till jobbet imorgon.

Idag har jag haft min blogg i ett helt år. Det känns nästan overkligt, både att tänka att jag har haft den så länge, och att tänka att det någonsin fanns en tid då jag inte hade den.

Hittills har jag bloggat varje dag. Jag har inte alltid haft möjlighet att lägga upp allt på bloggen samma dag, men det finns minst ett blogginlägg för varje datum ett helt år tillbaka nu. Bloggmässigt har det varit ett underbart år, men det har ibland känts lite som ett måste att blogga varje dag. När jag får för mig att jag ska göra något så ger jag mig den på att inte misslyckas, även om jag egentligen inte längre vill lyckas. Därför har jag ett blogginlägg för varje dag i ett år tillbaka nu. Men jag kommer inte att fortsätta så. Jag kommer att blogga när jag känner för det i fortsättningen. Aldrig för att jag ”måste” för att jag inte har något blogginlägg för den dagen.

Det här betyder förhoppningsvis inte att jag kommer att blogga speciellt mycket mer sällan än vanligt. Oftast är det något jag har att skriva i alla fall varannan dag, och ofta fler gånger om dagen också. Jag känner bara att det är viktigt för mig att berätta för mig själv att jag inte måste.

Sedan har jag bestämt mig för att inte göra det så komplicerat för mig heller. Jag har bloggat väldigt mycket genom att skriva i Word först och sedan lägga upp inläggen när jag kommer hem. Jag har gjort så när jag har varit ute och rest så mycket med jobbet, för att jag bara har haft jobbdatorn med mig, men vill spara mina blogginlägg på min privata dator innan jag lägger upp dem. Det ska jag sluta med, så nu kommer blogginläggen förhoppningsvis att komma upp direkt när jag skriver dem. Mycket roligare! Men det kan fortfarande bli fördröjningar när jag vill ha med bilder, för jag kan inte ladda över bilder från kameran till jobbdatorn. Det måste jag fortfarande göra hemma.

När jag startade den här bloggen var jag i ett extremt behov av den. Jag var arbetssökande, bodde i ett flyttkaos och var allmänt frustrerad. Dessutom hade jag många tankar i huvudet som handlade om vilken förändrad och bättre person jag blivit sedan jag träffade Totte. Det var verkligen nödvändigt för mig att skriva vissa dagar för att jag överhuvudtaget skulle orka ta mig upp ur sängen.

Senare, när jag fick det jobb jag har nu, gick jag igenom ännu fler förändringar, och jag behövde skriva av mig massor. Men nu när allting har lagt sig är jag en glad människa med andra syften i livet, och med att gå upp på morgonen, än att blogga. Jag behöver alltså inte bloggen lika mycket som förut. Därför behöver jag inte tvinga mig själv att skriva i den för att må bra. Alltså kommer jag bara att skriva för att jag vill i fortsättningen.

Men tro inte att jag kommer att låta bloggen förfalla, eller skriva med minskad entusiasm. De blogginlägg jag faktiskt skriver borde tvärtom bli ännu bättre. Det är större att göra något för att man älskar det, än att göra något för att man känner sig tvungen!

Så trött som jag är på morgnarna är det ovanligt om jag inte somnar på bussen på väg till jobbet. Oftast vaknar jag när bussen stannar vid hållplatsen innan den hållplats jag ska gå av. Men det händer att jag vaknar tidigare också. Jag har aldrig sovit så gott att jag har missat min egen hållplats, och jag brukar inte vara orolig för att jag ska göra det heller.

I morse sov jag ända tills bussen stannade på den hållplats där jag ska gå av. Jag vaknade till och tittade ut genom fönstret. Först kände jag inte igen mig alls, för de håller nämligen på och bygger ett hus vid min hållplats, så jag har inte riktigt sett tidigare hur den byggnaden nu ser ut.

Efter att förvirrat ha tittat mig omkring insåg jag att det var min hållplats jag var på, så då reste jag på mig och följde med strömmen av människor ut från bussen. Ingen skada skedd.

När jag senare berättade för Totte om händelsen tyckte han att jag hade haft tur som vaknade vid min hållplats, så att jag inte åkte för långt. Jag förstår hur han tänker. Om jag aldrig brukade sova på bussen annars, och den här gången hade somnat ändå, så var det ju tur att jag vaknade innan det gick riktigt snett.

Men jag håller inte med om att det var tur att jag vaknade vid min hållplats. Jag tycker att jag hade otur idag, som vaknade vid min hållplats, och inte vid hållplatsen innan, som jag brukar.

När man avgör om någonting varit tur eller otur, vad ska man då jämföra med? Ska man jämföra med vad som skulle kunna hänt om det värsta hände? Eller ska man jämföra med vad som brukar hända i vanliga fall?

Jämfört med vad det värsta som kan hända är, så har vi tur varje dag vi inte får en istapp i huvudet, snubblar på en tröskel eller blir påkörd av en bil när vi går över vägen. Men det är inte så vanligt att man hör folk gå omkring och berätta ”Vet du vilken tur jag hade idag? Jag halkade inte och slog ihjäl mig när jag duschade imorse.”.

Det är mycket vanligare att man hör folk berätta om att de har haft tur eller otur när det har hänt något som är bättre eller sämre än det som i vanliga fall händer. Alltså brukar man jämföra med vad som oftast händer.

När jag sover på bussen vaknar jag oftast på hållplatsen innan min hållplats. Det som hände i morse var sämre än hur det brukar vara, alltså hade jag otur. Totte jämförde nog med vad som oftast brukar hända människor generellt, och det är att om man för ovanlighetens skull har otur och somnar så missar man oftast sin hållplats. Men nu när jag vaknade innan jag hade åkt förbi den hade jag tur. Tur eller otur, allt gick bra till slut i alla fall!

Min fascination av första klass är som bortblåst. Efter tågbyte hamnade jag på andra sidan av mittgången. På den sidan finns två platser bredvid varandra, precis som på vanliga, sketna andra klass. Visserligen är sätena bredare än i andra klass, men hur breda sätena än är så känner jag inte personen som sitter bredvid mig.

Nu ser jag ingen vits med att åka första klass alls. Jag kan inte ogenerad smaska på mitt resegodis, inköpt endast för detta tillfälle. Jag kan inte sova utan att det finns risk för att personen innanför mig väcker mig för att hon vill komma förbi. Jag kan inte lämna saker på det nedfällda bordet när jag går på toa, utan att vara rädd att hon ska flytta på sakerna för att komma förbi. Och ärligt talat så är jag ganska nervös för att hon läser det jag skriver nu, för hur jag än vrider och vänder på mig kan jag inte använda datorn utan att någon ser vad jag gör.

Dessutom är det i princip fullbokat så det där lugnet som fanns på förra tåget har uteblivit här, även om tonåringarna och barnen fortfarande håller sig borta.

Egentligen är det nog inte första klass jag tycker är underbart. Egentligen är det tåg som är långt ifrån fullbokade och säten utan plats bredvid jag tycker är underbart. Och jag har faktiskt suttit på plats utan plats bredvid i andra klass flera gånger. I vissa tåg finns det ett sådant säte per vagn, alldeles vid änden av vagnen. Om jag lyckas få den platsen, och vagnen i övrigt inte innehåller så många människor så skulle jag nog njuta minst lika mycket som på förra tågets första klass, och mycket mer än här.

Buss X och buss YZ kom till hållplatsen, precis efter varandra, när jag stod där och väntade på buss XYZ. Får man lägga ihop bussar? Får man knyta ihop dem med ett rep, påpeka att de nu heter XYZ och tvinga dem att åka till buss XYZ:s destination?

Det går inte att köpa en lagom mängd halstabletter. Antingen har man för få, eller så har man för många halstabletter. Oftast har man för få och för många samtidigt. De mängder med halstabletter man har är nämligen oftast så gamla att de bara är att slänga när man väl behöver dem.

När jag får ont i halsen behöver jag ca åtta stycken halstabletter inom loppet av tre dagar. Sedan behöver jag inga fler. Av dessa åtta vill jag att ca tre ska vara starka och ca fem ska vara svaga, lindrande. Det blir alltså oftast så att jag köper en hel påse Vicks Blue Extra Starka och en hel förpackning Vicks Honey eller Vicks Apple.

Efter tre dagar har jag gjort av med ca åtta stycken halstabletter och har ca 32 halstabletter kvar, som hinner gå ut innan jag får ont i halsen nästa gång. Det är bara så det är, och det finns inget att göra åt saken. Slöseri!

Nu är det snart dags för verkligheten att komma ikapp oss. Julledigheten är över, Totte har åkt hem till Göteborg och det dåliga samvetet är lika stort som de gapande hålen i chokladaskarna. Imorgon börjar allvaret. Bäst att njuta av den här dagen så mycket det går.

Snö