Att plugga grekiska är så fruktansvärt roligt när man väl är igång. Det värsta är att jag inte har haft tid att sätta igång den senaste veckan och knappt veckan innan det heller. Nu när jag tvingade mig att sätta mig ner med läxan som skulle lämnas in idag kom jag på hur otroligt roligt det var, igen. Jag ville fortsätta plugga när jag var klar med läxan, men det har jag verkligen inte tid med, utan jag måste sova nu.

Det är ofta saker är väldigt roliga när man väl kommer igång, när man har avsatt tid åt dem och inte känner att det är något annat som måste göras. Ifall jag alltid bara gjorde vad jag kände för just för stunden, så skulle jag förmodligen bara göra en och samma sak resten av livet. Det jag valde att göra först (plugga grekiska, diska, blogga, kolla TV-serier med Totte, tillverka inbjudningskort till bröllopet eller vad som helst) skulle jag fortsätta med att göra i all oändlighet om jag bara lyssnade till min egen vilja.

Tyvärr, eller kanske som tur är, så har jag ett intellekt som säger åt mig att jag måste göra andra saker också. På det sättet sprids tiden ut mellan de olika sysselsättningarna så att jag faktiskt får lite gjort av varje. Men oftast är det roligast (och blir bäst resultat) när jag får ägna mig åt en sak åtminstone i några timmar, innan jag går vidare till nästa sak. Förra veckan var en riktig jobbvecka, men också en bröllopsplaneringsvecka. Hoppas att den här veckan blir en grekiskavecka!

Det blir så fruktansvärt rörigt när någon pratar skithögt i mobilen samtidigt som SJ:s personal försöker informera oss på tåget om något via högtalarna. Har man tur hör man vartannat ord som sägs i högtalarna och bara vartannat ord av vad mobilprataren säger.

Om jag pratar i mobilen när de börjar säga något i högtalarna brukar jag vara tyst och låta personen i andra änden av luren vänta tills SJ:s personal har pratat klart. Skulle jag ha något brådskande att säga eller måste förklara att jag tänker vara tyst ett tag innan jag tystnar, så brukar jag göra detta med normal samtalston eller ännu troligare lägre samtalston än vanligt. Det är dock nästan meningslöst att försöka säga något med låg samtalston när högtalarna väl har börjat ljuda, för personen i andra änden hör ändå inte vad man säger. Då håller jag hellre tyst så att andra i tåget kan få lyssna på högtalarna.

En del personer, till exempel en som sitter här intill, höjer istället rösten för att den i andra änden ska höra vad som sägs och överröstar på det sättet högtalarna. Ett jättesmart sätt om man bara bryr sig om sig själv och den man har ringt till. Ett jättedumt sätt om man har något slags vett i kroppen och åtminstone på normal artighetsnivå bryr sig om de övriga passagerarna i tågvagnen. Det är ju inte bara de två som pratar i mobil med varandra som slipper höra vad SJ:s personal säger. Vi andra missar ju också informationen. En del tänker inte överhuvudtaget, verkar det som.

Om du tycker att barn är fumliga och långsamma när de gör vardagliga saker, så försök göra samma sak med vänster hand eller baklänges. Om du i vanliga fall använder höger hand och gör saken framåt alltså. De är kanske inte så fumliga, barnen, de är bara ovana.

Jag borstade av någon anledning tänderna med vänster hand idag. Det kändes jättekonstigt och gick superlångsamt. Som att lära sig att borsta tänderna på nytt. Det måste ju vara precis så det känns för barnen när de lär sig att borsta tänderna för första gången. Tandborsten kändes som ett konstigt, främmande föremål i munnen och borstandet fram och tillbaka fick jag aldrig riktigt fart på.

Att gå baklänges på ett vanligt golv kan kännas lite svårt och man går helst ganska långsamt också. Inte konstigt att barnen ramlar omkull första gången de försöker gå. Man vet inte var man ska lägga vikten eller hur fötterna beter sig när man lyfter på ena och sätter ner den andra. För att inte tala om att springa baklänges. Det handlar mest om tur om man lyckas hålla sig uppe.

Det här ska jag komma ihåg när jag skaffar barn. Varje gång jag ska lära barnen något nytt så ska jag testa att göra det med vänster hand eller baklänges först. Då får jag förhoppningsvis förståelse för hur det känns för barnet att göra den saken för första gången och kan lättare ge bra tips.

"Dom här stackars barnen, alltså. Det blir inget mer måleri för dom."

Andreas Carlsson i Idoljuryn

när en målare från ett barnsjukhus sjunger så bra att han går till slutaudition

Klockan 9.00 skulle jag presentera en sak för personerna som sitter i rummet precis invid ”mitt” rum. Jag har fått ett riktigt bra rum som kontor på den här orten den här veckan. Det är egentligen ett mindre konferensrum, men för mig som har så extremt mycket papper och häften och pärmar, så är det alldeles lagom att ha som kontor. Inte alls för stort. Igår använde jag alla fyra borden samtidigt. Jag har datorn på ett bord, pärmarna på ett, diverse papper i strategiska högar på ett tredje bord och satt och jobbade med en del papper vid det fjärde bordet.

När klockan började närma sig 9.00 var jag fullständigt beredd att gå in till rummet bredvid, men jag ville inte gå in för tidigt, för jag är helt värdelös på att kallprata. Alltså ville jag inte gå in förrän det var dags att dra igång. Det tar dessutom bara en sekund att gå till rummet bredvid, så jag behöver ju inte gå i förväg för att vara säker på att hinna i tid. Så jag tittade på klockan och stötte på ett problem.

Problemet var att mitt armbandsur och klockan på datorn gick hela fyra minuter olika. För säkerhets skull tittade jag på mobilen för att se vilken klocka som gick rätt, men den gick inte som någon av de andra, utan däremellan. Min jobbmobil skulle få avgöra det hela, men tror ni inte att den gjorde anspråk på den sista lediga minuten mellan armbandsuret och datorn.

Klockan var alltså 8.56, 8.57, 8.58 och 8.59 samtidigt, när jag satt och funderade på vilken klocka jag skulle gå efter för att avgöra att klockan var 9.00 Jag vågade inte vänta på den sista, så jag gissade på en av de i mitten. Men när jag kom in i rummet bredvid visade klockan på väggen där inne att den var två minuter i nio i alla fall. Den klockan gick alltså ännu en minut annorlunda än alla mina klockor. Typiskt!

Detta är något så ovanligt som en känguruhamburgare. Den var riktigt god. Smakade ungefär som en vanlig hamburgare. Jag är glad att jag vågade smaka på australiensarnas inslag på Kulturkalaset!

Är jag den enda som aldrig har upptäckt att det heter Coca-Cola tidigare? Jag har alltid trott att det heter Coca Cola. Men överallt på burken skrivs det med ett bindestreck. Till och med deras logga har ju ett litet bindestreck. Där ser man.

Totte och jag har alltid sett på livet på olika sätt, men efter mer än två år tillsammans har vi åtminstone börjat förstå varandras synvinklar. Jag tror att jag har kommit fram till vad vi bör lära oss av varandra för att må ännu bättre, var och en för sig.

Man kan likna livet vid att plugga på universitetet, förslagsvis ett helt program. Det är indelat i separata kurser som alla bidrar till en helhet. Hela programmet styrs av en övergripande bestämmelse om vilka kurser som ska ingå, varje kurs styrs av en kursplan, medan detaljerna i kursen styrs av schemat.

Jag har alltid trott att tanken med livet är att schemat är fyllt av meningsfulla föreläsningar, lektioner och seminarier. Varje minut av varje dag är noggrant planerad så att man får ut det mesta av den. Om det finns en håltimme eller plats för självstudier så är det bara för att det är precis vad som behövs för att man ska hinna läsa ut kurslitteraturen hemma. Och självklart så måste man följa schemat. Det är ju lärda människor som vet vad som är bäst som har hittat på schemat, eller i varje fall skrivit kursplanen.

Det här har inte på något sätt varit fallet med mitt liv hittills, vid godtyckligt givet tillfälle. Visst har jag perioder i mitt liv ibland där jag lyckas upprätthålla en riktigt meningsfull ordning, men det är lika ofta det skiter sig. (Jag vill bara påpeka här att med "meningsfull" menar jag inte bara "viktiga" saker. I jämförelsen med universitetet är vissa lektioner egentligen att hitta på något roligt med den man älskar, för det är också en viktig del i livet.)

Även om jag inte lever mitt liv som jag tänker mig det, så får mitt sätt att tänka konsekvenser. Ibland får det positiva konsekvenser som att jag tar tag i saker och ting och skärper mig ett tag för att det är det jag tror att man "ska" göra. Och under den perioden det håller så mår jag riktigt bra. Men det får också negativa konsekvenser i form av att jag mår dåligt när jag inte lyckas ha ett totalperfekt planerat schema, eller (ännu värre) inte lyckas följa det. Och jag mår dåligt trots att dagarna flyter på rätt så bra ändå. Jag mår dåligt bara för att jag tror att det inte är så det "ska" vara.

Totte tänker på livet mer som en distanskurs utan obligatoriska träffar. Ganska ofta ser han på det som separata kurser, inte ett helt program i samma inriktning. Varje dag när man vaknar kan man göra det man känner för eller tycker är bäst just då. Man får bestämma själv, och man behöver inte nödvändigtvis tänka framåt så att det blir ungefär lika mycket arbetsbörda per dag fram till tentan. Skulle det finnas något schema med föreläsningar så väljer man inte att gå på de man tycker verkar viktigast, utan man går på de som infaller på de dagar man orkar gå upp i tid på morgonen när klockan ringer. Missar man att registrera sig på en kurs man tänkte gå kan man lika gärna läsa en annan istället eller vänta till nästa termin.

Självklart ser inte Tottes liv ut såhär hela tiden, lika lite som mitt liv är perfekt planerat hela tiden. Han måste ju också följa samhällets regler och hålla tider ibland. Och även om det inte är roligt så gör han också saker som att tvätta kläder och diska ibland. Men hans sätt att se på det gör att han mår lite dåligt när någonting måste planeras för att det överhuvudtaget ska bli av. Att åka utomlands på något annat än en absolut sista minuten resa skapar mycket ångest och tvättandet av kläder ses alltid som en ond, ond detalj i vardagen, även de gånger vi sorterar vitt från färgtvätt glatt pratandes och skrattandes. De positiva konsekvenserna av hans sätt att se på livet är förstås att varje gång han gör något han vill göra så kan han njuta av det, även om han enligt mitt sätt att se på det "borde" göra något annat just då.

Så jag tror att vi båda skulle kunna må lite bättre om vi lärde av varandra. Totte borde nog släppa in en och annan obligatorisk föreläsning i sitt liv, utan att se den som något negativt. En ordentlig kursplan vore inte heller helt fel, så att man kan jobba mot ett mål istället för att bara ta varje dag som den kommer. Om han absolut inte vill ha några inplanerade lektioner så kanske han skulle få en lite bättre tillvaro om han i alla fall hade ett tomt schema, alltså själva strukturen. Då vet han att första lektionen börjar klockan 8 och lunchen är mellan 12 och 13. Han behöver inte bestämma vilken lektion han vill gå på förrän han vaknar, men han vet redan att ha ska gå på en lektion klockan 8.

Det jag kan lära mig av Totte är att livet inte behöver tas på så fruktansvärt stort allvar hela tiden. Det är säkert lärda människor som har skrivit kursplanen, men det kommer ju nya rön hela tiden, och det är egentligen en sketen administratör som har lagt schemat utifrån vilka tider salarna var lediga. Tiden för självstudier är inte alls uträknad för att man ska hinna läsa boken. Det fanns bara ingen sal ledig då. Totte kan lära mig att det inte är hela världen om man väljer att inte gå på en icke obligatorisk föreläsning ibland och att ett schema med många håltimmar kan vara en bra sak. Programmets övergripande planering är dessutom inte något som man kan spika innan man ens har börjat plugga. Den ändras flera gånger innan man kommer till de sista kurserna. Känner man för det så är det dessutom helt okej att hoppa av programmet och läsa ett annat istället. Det är inte examen som är målet. Det viktiga är att man mår så bra som möjligt under tiden man pluggar.