Idag har jag stört mig väldigt mycket på att folk som hjälper mig med saker inte berättar för mig att de har hjälpt mig med dessa saker. Hur svårt kan det vara att bara nämna för mig att det är gjort nu, så att jag kan slappna av, och kanske till och med säga tack!?

En person mailade jag till igår och bad om att få en sak skickad till mig. Det var ganska bråttom, så idag, när jag fortfarande inte hade hört något ringde jag upp personen och förklarade läget. Då svarade han att han redan hade skickat det, och lät nästan lite förvånad över att jag ringde. Om han hade svarat på mailet igår och bara skrivit ”Fixat!” så hade jag ju inte behövt ringa och undra idag. Dessutom hade jag nog mailat ett ”Tack!” tillbaka. Det hade varit både trevligare och mer effektivt.

Lika dumt blir det när jag kopierar upp en hel bunt med papper som vi ska använda på jobbet, och så visar det sig att någon kollega redan har kopierat upp allt. Slöseri med papper! Stackars natur! Här kan man tycka att det lika gärna kan vara jag som borde berätta för kollegan att jag tänker kopiera upp. Men när det är jag som är anställd som administratör, och det dessutom är jag som brukar kopiera upp papper, så tycker jag nog inte att det är jag som borde ha handlat annorlunda.

Jag sitter dessutom fortfarande och undrar om jag har fått hjälp eller inte, av en person som jag pratade i telefon med för mer än två veckor sedan nu. Hon skulle ta upp min fråga med en annan kollega. Hon kanske har gjort det och kommit fram till att det inte går att göra något åt saken. Eller så funderar de fortfarande på hur vi ska göra. För jag tror inte att hon bara har struntat i att hjälpa mig genom att ta upp det här med kollegan. Men vad vet jag. Jag har ju inte hört något.

Om vi har sagt att jag ska köpa mjölk, och Totte köper det för att han fick tid över, så är det bäst om han ringer och berättar det för mig. Annars slutar det med att vi har mer mjölk än vi orkar dricka innan den går ut, och att jag har släpat mig till affären i onödan. Självklart uppskattar jag att han har köpt mjölk, och jag kommer till och med att säga tack när jag väl får reda på det. Men det skapar ju mer problem än det löser om jag går till affären ändå och vi dessutom har för mycket mjölk sedan. Då finns det risk för att jag inte riktigt förstår varför jag ska säga tack.

Hjälp mig gärna, både med sådant jag ber om hjälp med, och sådant som ni ser att jag skulle uppskatta att få hjälp med. Men se till att berätta för mig vad ni har gjort! För annars kan det sluta med mer jobb eller svårare beslut än det hade varit för mig om ni inte hjälpt till. Så svårt är det inte att meddela mig om vad ni har hjälpt till med. Det värsta som kan hända är att ni får ett tack.

Det är förvånansvärt vad jag tog illa upp när mobilen föreslog ”när jag rökte” när jag skulle skriva ”när jag sökte”. Jag som är så emot cigaretter man bara kan bli och aldrig har rökt något i hela mitt liv. Hur har mobilen mage att föreslå något liknande!?!

Mobilen tänker ju inte överhuvudtaget och menade inte alls att anklaga mig för något, men jag tyckte ändå att det var obehagligt att ens se orden ”när jag rökte” i följd. Jag fick ändra till ”sökte” snabbt, innan jag blev illamående.

Det ska du veta, mobilen, det kommer aldrig någonsin hända att jag vill skriva ”när jag rökte”, så det kan du ta bort från ditt register helt! Om man till och med blir illamående av att se ord som antyder att man har rökt, så kommer man aldrig att göra det!

Att mycket skiljer bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och numera prins Daniel från bröllopet då jag själv ska ingå äktenskap med Totte är inte förvånande. Självklart kommer vårt bröllop inte att bli lika pampigt och storslaget som deras. Men jag vill inte påstå att jag endast är avundsjuk. Jag vill nog snarare säga att det var lika mycket jag är glad att slippa som jag skulle vilja ha.

Jag vet inte hur många gånger Totte och jag klagade på den fula brudbuketten. Vi kan för våra liv inte förstå varför det skulle hänga ner några blommor dinglandes i sina skaft. Nog för att jag kan tänka mig att ha en droppformad bukett, men då ska den ju vara bunden så att den är en sammanhängande bukett hela vägen ner.

Kyrkan var stor och fylld med många gäster. Det är jag lite avundsjuk på. Den lilla kyrka vi har valt är mysig och passar bättre när man bara känner max 100 personer som man kan bjuda. Men det skulle kännas roligt om platsen där framme där brudparet står var så stort och rymligt som i Storkyrkan.

Klänningen var blank och tjusig, riktigt fin. Precis en sådan klänning vill jag absolut inte ha. Jag vill inte se blank och vacker ut. Jag vill se snygg och cool ut. Släpet var fint där det bredde ut sig bakom henne i storkyrkan, fem meter långt. Just ett sådant släp skulle se störtlöjligt ut i den lilla kyrka Totte och jag ska gifta oss i, om det överhuvudtaget ryms i den kyrkan. Dessutom verkade det extremt jobbigt att gå omkring och ha ett släp så långt att man inte ens kan sitta ner utan att ha en extra stol där man kan lägga släpet.

Middagen såg god ut och borden var underbart dekorerade. Jag skulle också vilja ha hur mycket pengar som helst att använda till bordsdekorationer och mat. De stora rosa blomsterarrangemangen på väggarna var också hur fina som helst, även om jag inte kunde låta bli att tänka på hur synd det är att använda så många blommor till något som bara varar några timmar, och sedan kommer blommorna att dö.

Etiketten ska det dock bli skönt att slippa. Det var bara de som ”ska” hålla tal som höll tal. Både Olle Westling och prins Daniel hade faktiskt små skämt med i sina tal, så att gästerna skrattade, men annars var talen ganska korrekta också. Det var inga spex, lekar eller uppdrag åt brudparet under middagen. Jag vet förstås inte hur det kommer att bli på vårt bröllop, men jag hoppas att alla våra gäster i alla fall ska känna sig fullt tillåtna att hitta på roliga saker om de vill.

För övrigt gillade vi Romeo och Julia kören som studsade omkring och sjöng bland gästerna, men vi hatade tårtan som var både ful och ologiskt uppbyggd. Jag är glad att Totte och jag tyckte så lika om många detaljer när vi tittade på bröllopet. Det bådar gott inför när vi själva ska bestämma oss för detaljer på vårt bröllop. Som det ser ut nu kommer vi inte att bli osams alls. Toppen!

Det verkar som att hotellet jag bor på läser min blogg, för jag har inte fått några fler schampoflaskor sedan jag skrev hur onödigt det var. Eller så insåg de det själva när de såg den lilla samlingen ligga och trängas med schampot jag haft med mig, på hyllan i duschen.

Tvålen ville de inte låta mig ha kvar för att se om den skulle räcka hela veckan, så den hade de slängt och lagt dit en ny, i oöppnad förpackning. Det var ju verkligen onödigt. Tvålen var ju inte slut. Visst är det snällt att man får en ny tvål, så att man har möjlighet att byta om man vill, men att slänga den gamla tvålen åt mig, när jag egentligen vill fortsätta använda den, är dumt.

Egentligen uppskattar jag deras försök att göra mig glad och nöjd, men jag blir lite trött på att resultatet blir tvärtom vad jag vill. På det sättet är det jobbigt att ha någon annan som städar åt en. När man gör det själv blir det som man vill ha det. Nu blir det inte alltid det.

Visst är det snyggt med en bäddad säng, men ibland önskar jag att den hade varit som jag lämnade den, så att jag bara kunde mysa mig ner, utan att behöva flytta bort tunga överkast. Och visst är det trevligt med nya handdukar, men framförallt la jag den på golvet för att den torkar fortare där än om man hänger upp den (golvvärme). Så jag uppskattar städarens service, men jag kan inte påstå att det nödvändigtvis alltid blir så som jag skulle välja att ha det om jag fick välja helt själv.

Om man sitter i första klass och viftar med sitt svarta SJ Priokort när konduktören kommer, så behöver man inte visa att man faktiskt har köpt en biljett som ligger på kortet. Han litar på en, nickar och går vidare, utan att ens ha sett om legitimationen stämmer överens med priokortet. Ibland är det skönt att vara van resenär när man åker tåg.

”Två karlar på skilsmässovaruhuset.”

När snickarna kom tillbaka från IKEA och upptäckte att de hade fått med sig allt som behövdes förutom lådor.

Det är något fel på askan som till slut har fallit ner och lagt sig på marken. Den är vit.

Jaha, det är snö. Då förstår jag. Eller nej, det gör jag inte. Vad gör snön här nu? Nu när det äntligen hade blivit vår. Undrar om jag inte skulle föredra aska. Då hade mina fötter i alla fall varit torra nu. Vinterskorna befinner sig hemma i Göteborg. Det gör inte mina fötter. Hoppas att snön försvinner innan sista april! Annars blir det illa!

Den här veckan jobbar jag inte i Uppsala, men jag jobbar tillräckligt nära Uppsala för att jag ska kunna bo hemma hos mina föräldrar och åka tåg en timme till jobbet varje morgon. Det är ganska jobbigt, för jag måste gå upp jättetidigt. Men det är ändå värt det för att slippa bo ensam på hotell.

Natten till igår sov jag väldigt oroligt. Jag låg och vände och vred mig och tittade på klockan minst en gång i timmen hela natten. Det var förmodligen för att jag hade kommit i säng så sent och skulle gå upp så tidigt att jag var rädd att missa väckarklockan om jag somnade ordentligt. När väckarklockan väl ringde ville jag inget annat än att studsa upp. Vad som helst var bättre än att ligga kvar och vrida sig.

I natt var natten bättre, men inte bra. Jag gick och lade mig tidigare, fast ändå för sent för att få tillräckligt med sömn. Till att börja med var natten lika dålig som förra. Jag vred mig och sov oroligt. Men när klockan var fyra kom jag på något knep som gjorde att jag kunde sova ordentligt. När det bara var en och en halv timme kvar tills jag skulle gå upp.

Morgonen har varit hemsk. Det var extremt mycket svårare att gå upp i morse än igår morse. Nu hade jag ju faktiskt lyckats komma in i en någotsånär djup sömn, så nu ville jag bara fortsätta sova när klockan ringde. Efter lite snoozande insåg att det inte skulle bli lättare att gå upp hur länge jag än väntade, så jag tvingade mig upp. Efter det har allt gått fel.

När jag gick upp fick jag för mig att det var onsdag, så jag använde min tiominuters exfoliant i ansiktet, som jag bara ska använda på onsdagar och söndagar. Det här gjorde att jag fick ännu mer ont om tid på morgonen. Helt i onödan också, för det är ju tisdag. Det kändes som att jag hade gjort allt två gånger redan den här veckan, så då måste det ju vara tredje dagen nu, det vill säga onsdag. Men när jag tänkte efter så kom jag på att jag inte alls hade gått upp svintidigt två gånger redan, utan bara gått och lagt mig tidigt två gånger. Och jag hade inte alls åkt tåget på morgonen två gånger redan, utan jag hade åkt tåget dit och sedan hem igår. Men när jag stod där med ansiktet fullt av exfoliant och kom på att det var tisdag så var det ingen idé att avbryta. Nu slipper jag tio minuter av morgonrutinen imorgon istället.

Självklart var jag lite sen hemifrån, så jag var tvungen att småspringa till tåget. Det var inte så hemskt, men det hade ju varit lugnare om jag hade kunnat gå. Värre var det när jag satt på tåget och insåg att jag helt hade glömt bort att sminka mig. Mascara och kajal brukar jag ha varje dag på jobbet. Det här började jag med när jag fick det här jobbet för sju månader sedan och jag har nästan aldrig smink privat, så det är inte så att jag dör om någon ser mig utan smink, men det ser ju inte lika proffsigt ut utan. Jag ser nog lika morgontrött ut som jag är. Och ni ska inte tro att jag har något smink i handväskan den här veckan. Nej, det ligger kvar ovanpå mina föräldrars badrumsskåp, så jag kan inte sminka mig i efterhand heller.

Av någon konstig anledning kunde jag inte sova på tåget som jag brukar göra, så jag satt och läste istället. Efter ett tag försökte jag ändå sova en stund, men det gick inte så bra. Det hela slutade bara med att jag fick ont i nacken och nu inte kan titta åt höger.

Väl framme på tågstationen tittade jag efter min kollegas bil, men såg den inte. Han kommer och hämtar upp mig varje morgon och han brukar aldrig vara sen, så jag tyckte att det var konstigt att han inte var där. Jag ställde mig och tog upp mina vantar ur handväskan när jag hörde någon tuta flera gånger. Knasig bil som står och tutar, tänkte jag, och tittade på bilen som hade stått utanför stationshuset sedan jag kom. Inte förrän den tutade igen och min kollega vinkade åt mig med stora gester insåg jag att det var åt mig han tutade. Jag visste att han skulle ha en annan bil idag, men det hade jag totalt glömt bort. Konstigt att jag inte ens kopplade när den vanliga bilen inte var där och jag vet att han alltid kommer i tid.

Nu väntar jag bara på att jag ska upptäcka att jag har glömt lunchen eller har olika färger på strumporna. Fast det värsta skulle vara om jag jobbar lika dåligt som jag sköter morgonrutinerna idag. Jag vill ju inte att det här ska gå ut över någon annan på mitt jobb. Dessutom har jag inte tid att jobba dåligt, för imorgon ska jag på ett möte som jag måste förbereda mig för idag. Ännu en sak som fick mig otroligt förvirrad i morse när jag trodde att det var onsdag. Jag visste att mötet skulle vara imorgon och jag visste att mötet var på en onsdag, ändå kunde jag inte riktigt övertyga mig själv om att det var tisdag, utan var tvungen att titta på mobilkalendern för att vara säker.