Innan jag blev mamma var jag lite orolig inför fenomenet åka spårvagn med barnvagn. Jag tycker inte om att behöva hjälp för att göra saker och jag tycker ännu mindre om att förlita mig på tillfälliga främlingar för att få den hjälpen. Dessutom tycker jag inte om att vara tvungen att prata med främlingar oavsett vad det gäller. Jag tycker om att kunna bestämma själv vad jag ska göra, komma på en plan för hur jag ska göra det, och sedan göra det utan att blanda in någon annan (utom folk jag känner i nödfall)!

Det som gjorde mig orolig var alltså att behöva be om hjälp för att få på och av barnvagnen, speciellt på spårvagnar med trappa. Men jag har upptäckt två saker i frågan, sedan jag blev mamma, som gör att jag inte behöver vara orolig längre:

1. Jag behöver ingen hjälp.

2. Man behöver inte fråga om hjälp för att få hjälp.

Det första är det viktigaste här. Jag behöver ingen hjälp. Jag har nämligen upptäckt att jag klarar de flesta trappor själv med barnvagnen. Det är bara en fråga om teknik och strategisk lastning. Det känns hur skönt som helst att fortfarande kunna känna att jag kan ta spårvagnen när jag vill utan att behöva prata med främlingar.

Att man inte behöver be om hjälp är bra när man verkligen kämpar med någon svår trappa, men annars ser jag inte det som något enbart positivt. Idag grabbade en kvinna helt sonika tag i min barnvagn samtidigt som hon ropade "Jag kan hjälpa dig!" trots att jag hade full koll på situationen och skulle ha klarat trappan själv. Faktum är att jag till och med ville försöka ta trappan själv, för den sortens trappa hade jag inte testat förut.

När jag skulle av frågade en kille "Vill du ha hjälp eller går det bra?". Sånt gillar jag! Då kunde jag helt enkelt svara att det går bra! Och om jag hade behövt hjälp så kunde jag ha svarat det! Att behöva prata med främlingar är inte ens hälften så jobbigt när det är de som har börjat. Det jobbigaste är egentligen inte alls att prata utan att påkalla uppmärksamhet, och (om man inte hinner gå skilda vägar snabbt nog) komma på vad man ska säga när den pinsamma tystnaden uppstår efter att man har sagt det man skulle säga!

Jag undrar varför det är så många som vill ha hjälp med sina barnvagnar egentligen. Så himla svårt är det inte att gå i en trappa med barnvagn. De kanske har sämre hjul på sina barnvagnar. Eller så har de helt enkelt aldrig försökt!

Min tid vid dator är begränsad nu när jag har barn. Tiden vid min iPhone är däremot mångdubblad. Vad jag än gör känns det som att det skulle vara omöjligt att gå därifrån och ta sig till en dator, men jag har ofta ena handen fri och inget annat som tar upp någon direkt tankeverksamhet, så det går alldeles utmärkt att använda mobilen. Såhär är det till exempel när en missnöjd Neo bara vill hålla sig lugn genom att ligga på sin mammas bröst och få nappen instoppad i munnen hela tiden.

Det här fenomenet har lett till att jag allra oftast bloggar från mobilen nu för tiden. Och det leder till att min blogg ser hemsk ut! Det går inte att få till en blankrad så att man får till styckeindelning. För mig som skriver riktigt långa texter är detta förödande. Bloggen ser ut som en enda stor hög med bokstäver som ingen orkar läsa. Fet stil går inte heller att få till, så mina karakteristiska inledningar av varje stycke (som ändå inte är indelade) uteblir.

Värst av allt är att det inte går att lägga till bilder. Bloggen ser väldigt tråkig ut utan bilder. Det ironiska är att jag tar alla bilder med mobilkameran nu för tiden, så om jag ska få upp bilder på bloggen måste jag först koppla in mobilen i dator och sedan ladda upp dem. Då känns det ju extra dumt att man inte bara kan ladda upp bilderna direkt från mobilen.

Tillfälligt löser jag bokstavshög-problemet genom att sätta ett streck där jag vill ha min styckeindelning och sedan gå in på dator vid ett senare tillfälle och lite snabbt ordna till det. Bilderna har dock hittills uteblivit. Det är inte kul att skriva ett blogginlägg som bygger på en bild utan att kunna lägga upp bilden direkt. Och när jag väl har tid att lägga upp bilder så känns de väldigt inaktuella, så då är det inte kul att skriva ett blogginlägg om dem.

Jag väntar med spänning på Bloggplatsen-appen som har utlovats i ett år nu, känns det som. Jag vet inte hur den fungerar men jag håller tummarna för att den ska lösa alla mina tre problem (och inte skapa några nya). Hoppas att den verkligen kommer snart!

Det bästa med regler och rutiner är att man inte behöver övertala sig själv varje gång man ska göra något. Det är bara att göra det. När det gäller regler som andra har satt upp, så slipper man lägga tid på att reda ut vad som är bäst för alla och av vilken anledning man ska göra på ett visst sätt. Någon annan har redan gjort förarbetet. Om man följer regeln kan man lugnt anta att man gör det som är bäst, utan att veta varför.

Om man däremot ska bryta mot en regel måste man noga ta reda på vad den är till för först och själv lista ut vilka andra sätt som också fungerar bra för alla. Det är mycket jobbigare och svårare. De som ställer sina bilar längs väggen i vår garage, till exempel, tror nog att de har kommit på ett sätt som (trots att det är emot reglerna) fungerar bra för alla. De ställer sig så att det finns gått om plats att åka förbi dem, längre in i garaget. Det de inte har tänkt på är dock att det är näst intill omöjligt att köra in sin bil och parkera när man äger den parkeringsplats precis mittemot där de har ställt sig. Alltså krånglar de till det genom att bryta mot reglerna för att det är svårt att tänka på allt. Den som har gjort regeln har redan tänkt på allt, så det är mycket lättare att bara följa regeln.

När det gäller rutiner är det ofta man själv som har kommit på "regeln", men det kan ändå vara svårt att komma ihåg i efterhand varför man bestämde sig för att börja göra på ett visst sätt. Där är det mycket lättare att bara följa rutinen än att behöva komma på alla sina egna argument igen varje gång man ska göra något. Om man har en väl fungerande rutin är det så skönt att bara följa den och inte behöva fundera på varför den är bäst. Det räcker att veta att man en gång i tiden har kommit fram till att den är bäst.

Med tiden kan regler och rutiner behöva ändras, för att de kanske inte är perfekta. Så någongång ibland, när man har gott om tid, kan man gärna sätta sig ner och skriva ett förslag till ändring av regel eller fundera igenom sina egna rutiner. Tills vidare är det dock skönt att reglerna och rutinerna finns, för även om de inte är perfekta sparar de mycket tid jämfört med om man ska gå igenom alla argument varje gång.

Det är alltid lättare att gå över gatan om man väntar tills det är grönt ljus. Man behöver inte se sig noga omkring. Man behöver inte småspringa mellan två bilar. Och i de allra flesta fallen kommer man över gatan och fram till nästa röda ljus lika fort som de som krånglar. Gå på gym är mycket lättare att göra på rutin än att behöva övertala sig själv varje gång! Ibland när jag är på väg till gymet kan jag inte komma på en enda positiv sak med att träna. Jag hade behövt ägna väldigt lång tid åt att komma på alla argument igen, om jag inte gick dit på ren rutin.

Är man dessutom två som lever tillsammans blir det väldigt tjatigt att behöva diskutera samma sak varje gång, med samma argument. Då skulle det vara mycket bättre att bara göra förarbetet ordentligt en gång för alla, ta upp alla argument och komma fram till vad som är bäst för alla och bestämma att det är det som är regeln. Därefter är det bara att följa regeln, och veta att det är så bra det kan bli.

Jag har just tackat nej till en middag med klassen från gymnasiet. Det känns tråkigt att tacka nej, men det känns verkligen som att jag bara skulle tycka att det var jobbigt om jag tackade ja.

Den aktuella helgen passar väldigt dåligt. Totte och jag jobbar både före och efter helgen, så jag kan inte passa på att ha en längre vistelse i Uppsala när jag ändå är där. Dessutom verkar inte respektive vara bjudna och jag vill inte åka ifrån Totte och Neo över helgen. Jag vill hellre umgås med Neo än mina gamla klasskamrater och det känns bortkastat att träffa folk överhuvudtaget om man inte får ta med och visa upp honom. Det passar med andra ord dåligt med klassträff när jag är i en period av mitt liv då jag inte kan föreställa mig att någon skulle vilja träffa mig, för jag är väl ointressant om jag inte har med mig Neo?

Som om det här inte var nog så har vi ont om pengar också, så det vore dumt att köpa tågbiljetter till något jag inte ens är säker på om jag vill gå på. Och vår köksö ska komma dagen innan middagen, så jag vill egentligen bara ägna helgen åt att bygga ihop den och börja fylla med saker. Till råga på allt är det bara sex personer från klassen som har tackat ja, så det verkar inte bli en så stor återträff heller.

Om jag bodde i Uppsala (eller om middagen av någon konstig anledning var i Göteborg) så skulle jag definitivt gå! Jag vill jättegärna träffa klassen igen! Till och med även om det bara blir sex personer. Men nu när det kostar pengar och kräver en övernattning som dessutom blir utan Neo, så tycker jag inte att det är värt det när jag inte ens vet om det kommer fler än sex personer och jag inte kan kombinera resan med något annat.

Jag vill inte vara en sådan där tråkig person som tackar nej fast den egentligen kan komma, bara för att den inte orkar åka. Men jag känner verkligen att det skulle bli för jobbigt. Det kan inte vara meningen att jag ska behöva tvinga mig själv att åka mot min vilja. Då är det bättre att tacka nej. Men det känns tråkigt ändå!

Undrar ifall barn har så gulliga och ljusa röster bara för att avleda uppmärksamheten från att de är irriterande och dumma i huvudet. Smart av naturen i så fall!

Sitter på tåget med ett barn som frågar samma fråga om och om igen, bakom mig. Mamman svarar varje gång, så antingen förstår inte barnet svaret eller så fortsätter det fråga bara för att vara jobbigt. Hade en vuxen gjort detsamma, med normal röst, hade jag blivit galen vid det här laget. Men när jag hör det här barnets gulliga röst om och om igen kan jag inte låta bli att le.

När man ser hur mycket ludd som hamnar i torktumlaren så kan man fråga sig hur kläderna ens har tillräckligt mycket tyg kvar för att sitta ihop. Ändå tycker jag inte att det märks något på kläderna. Konstigt!

Sean Banan har aldrig varit min favorit. Faktum är att jag inte står ut med honom överhuvudtaget. Men ikväll lyckades jag faktiskt tycka att något han gjorde var bra. Det var ju absolut inte en schlagerlåt, och jag skulle förmodligen skämmas om den skulle tävla för Sverige i Azerbaijan. Trots detta gjorde låten mig glad och jag kan inte säga att den var dålig.

Thorsten Flinck hade jag inte heller så stora förhoppningar på. Jag har trott att han är för ”svår” för mig. Men det visade sig att man inte alls behövde kunna tolka konstig poesi från ett blödande hjärta för att gilla den här låten. Melodin var riktigt bra och refrängen satte sig ganska fort.

Loreen hade jag ingen uppfattning om överhuvudtaget. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett henne förut, trots att hon tydligen har varit med i Melodifestivalen förut och jag har sett alla avsnitt. Det visade sig att hennes låt också var bra. Dessutom kan jag stå för den om den blir Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest. Bra att den gick till final!

Totalt sett gick det med andra ord nästan som jag ville. Thorsten hade gärna fått gå till final istället för Dead By April, men annars är jag nöjd. Jag hoppas på att Thorsten går vidare från Andra Chansen, om det inte dyker upp något riktigt bra bidrag i de andra delfinalerna. Dead By April var egentligen också ganska bra, förutom att låten helt förstördes av plötsliga inhopp av sångare nummer 2 som bara skrek i micken.

Vår lägenhet är nu tillräckligt städad för att vi ska kunna ha övernattande gäster. Trevligt!

Den här helgen är det mamma som är på besök. Vi jobbar och sliter med att få ordning på resten av lägenheten, medan Totte går på bio och spelar dataspel med Valdemar. Nu på kvällen har han dock bjudit på god mat och varit social. Imorgon är det posthögarna som ska sorteras.