Varför är egentligen versaler och gemener helt olika tecken enligt Office och T9? Det har irriterat mig otaliga gånger att man måste skriva om hela ordet bara för att man har råkat ha caps lock intryckt eller liknande. Varför kan den inte behandla bokstäverna precis som fet stil  eller kursiv?

Om man har glömt att skriva med fet stil kan man alltid gå in och ändra det efteråt, utan att behöva skriva om hela ordet. Man kan helt enkelt bara markera den text man vill ändra till fet och trycka på knappen för fet stil. Jag skulle vilja ha en likadan knapp som gör att om man markerar text man har skrivit med gemener, och trycker på knappen, så blir texten förvandlad till versaler.

Så svårt borde det ju inte vara! Det är inte så att jag ber datorn lista ut att jag vill ha ett helt annat tecken. Står det ”h” så vill jag ha ”H”, står det ”a” så vill jag ha ”A”. Man använder ju samma tangenter för att få fram bokstäverna, förutom att man håller in skift i ena fallet. Varför går det inte? Tydligen finns det någon anledning till att jag inte får ha min efterlängtade knapp. Antagligen får jag lära mig att leva med det. Men det skulle kännas bättre om jag i alla fall fick en förklaring!

Grekiska är nästan mitt modersmål nu. Ha, ha! Nej, men jag överlevde i alla fall Adobe Connect mötet ikväll. Läraren sa att alla pratade så att en grek skulle förstå, när vi läste de första texterna. Sedan blev det svårare, men det verkar inte som att någon skulle bli underkänd.

Jag var absolut inte bäst, men till min stora lättnad var jag inte sämst heller. Egentligen brukar jag inte jämföra mig med andra. Jag blir ju inte bättre på grekiska bara för att någon annan är sämre. Men nu när vi skulle läsa texter allihop var det ju bra att alla andra inte behövde vänta jättelänge på mig medan de klarade av att läsa sin bit supersnabbt.

Det känns som en enorm lättnad att jag har kommit in i grekiskapluggandet igen. Jag är överlycklig att jag inte gav upp när jag låg så mycket efter. Självklart är jag inte ikapp än, men det här mötet kändes ändå som en stor milstolpe. Dessutom blev jag bara sugen på att plugga ännu mer, nu när jag pluggade inför mötet. Det känns mycket mer lockande att plugga lite grekiska efter jobbet än att glo på TV, nu när jag jobbar i Göteborg och bor ihop med en konstant dataspelande person.

Jag gillar inte att de har lagt in reklam under översta inlägget!

Flygplansfönstret visar världen i miniatyr, långsamt svepa förbi där utanför. Det tar ganska lång tid att glida förbi en hel liten udde. Men jag vet ju att vi egentligen flyger riktigt fort. Hur kan det komma sig att det ser ut som att vi flyger så långsamt?

Det går upp för mig att den lilla udden som det tog ”ganska lång tid” att flyga förbi (kanske 5 minuter) nog var Danmark. Hela Danmark. Det är det här miniatyrperspektivet som förvillar mig. Hade vi åkt såhär fort på en motorväg hade träden bara svischat förbi. Men från luften kan man glida förbi hela världsdelar harmoniskt, långsamt fort.

”Det är svårt att förklara,

men det är lätt att förstå.”

Nu när jag nös kände jag mig plötsligt väldigt ensam. Självklart visste jag redan att jag var ensam i rummet, men det blev mycket tydligare när jag inte ens fick ett prosit när jag nös. Maddi sa visserligen prosit med sin starkaste röst, men det lyckades ändå inte riktigt bryta tystnaden och ensamheten. Tack ändå, Maddi!

Gångstigarna är så breda när det är vinter. Det är skönt, men ändå konstigt, att det går lättare att ta sig fram på vintern än på sommaren. Fast det beror ju bara på att de plogar upp mer än bara gångstigen. De plogar förmodligen upp halva gräset också, även om det inte går att se var gränsen mellan stig och gräs går, nu när det är snö.

Den här stigen är så smal att det är jobbigt att mötas, två gående personer. Nu är den så bred att en personbil skulle få plats utan problem. Jag tycker att det är konstigt att de har prioriterat att ploga upp den här lilla stigen så ordentligt. Den är inte ens en riktig gångbana, utan just bara en stig, i vanliga fall. Men jag är glad att det har plogat den, för jag går här två gånger om dagen den här veckan.

På vintern är det svart eller vitt när det gäller gångstigar. Antingen är de plogade, och då är de hur breda som helst, eller så är de inte plogade, och då får man allt vackert pulsa i snön och knappt komma framåt. På sommaren är det mer en gråskala. Stigarna är olika breda, men alla är befintliga. Inga är så breda som de plogade stigarna är nu, men alla är lättare att ta sig fram på än en oplogad stig full med snö. Jag längtar efter sommaren!

När jag skriver som minst på bloggen har jag egentligen som mest att skriva. Det är när jag är för upptagen för att ens kunna lägga 5 minuter på att blogga som jag får inspiration till blogginlägg hela dagen lång.

Tyvärr är det mest jobb jag är upptagen med nu för tiden, men jag har bloggat många intressanta inlägg i mitt huvud ändå. Ett om en trappa och en hiss till exempel. Men jag har inte haft tid att skriva ner dem. Och det har jag inte nu heller, så nu ska jag jobba vidare.

Förhoppningsvis kommer jag ihåg något av de saker jag har inspirerats av, sedan när jag har tid att skriva blogginlägg igen. Annars finns det risk för att det blir rätt så få inlägg då också. När jag har tid att skriva är jag ju nämligen inte upptagen med saker som inspirerar mig, så då finns det inte mycket att skriva om. Det är ju typiskt!