Jag kände mig som en turist på charterresa när jag gick av Stockholmståget i Göteborg. Jag var helt klart för varmt klädd. Folk runt omkring mig tittade på mig som om jag var tokig. ”Hur tänkte du när du valde halsduk till det här soliga vädret?” såg det ut som att de ville fråga mig.

Halsduken var i och för sig en scarf, men ändå ganska varm. Jag försökte desperat dra av mig den med ena handen medan jag släpade resväskan mot spårvagnen med den andra. Men jag hade knutit den för bra, så det gick inte. Fast det gjorde inget, för jag hade ingenstans att göra av den om jag hade fått av mig den.

Med risk för att få mina fickor plockade knäppte jag i alla fall upp vinterjackan innan jag klev på spårvagnen. Men sedan kunde jag inte göra så mycket mer. Folk får skratta om de vill, men det var faktiskt som att åka till ett helt annat, varmare och soligare land, när jag åkte från Uppsala till Göteborg idag. Lika svårt att anpassa kläder efter vädret på destinationen som när man åker till Grekland i maj.

Nog för att det är skönt att våren har börjat titta fram, men det är fortfarande ganska kallt ute. Man måste fortfarande ha jacka när man går ut. Inte som på sommaren när man går ut i samma kläder som man har på sig inne.

Så trots att våren är här, så är det inte okej att kontoret på orten jag jobbar på den här veckan, har fönster som drar och element som knappt värmer. Mina fingrar blir kalla och stela, så att det är svårt att skriva på tangentbordet. Och hela jag blir kall och ledsen, så att det är svårt att motivera sig att jobba.

De dagar solen har lyst in genom fönstret har det varit bra. Då har det nästan till och med blivit för varmt, med min tjocka kofta. Men dessa dagar är tyvärr få jämfört med dem då jag har frusit. Tack våren för att du har kommit! Men skynda, sommaren, för jag vill hellre ha dig!

Vi fick åka jättelångsamt med tåget förbi ett ställe idag, för att det var en obehörig person ute och gick på spåret. Läskigt! Undrar vad personen tänkte. Om den var förvirrad, eller rent av ville bli påkörd.

Först stod vi stilla ett bra tag och väntade på att polisen skulle komma och ”hjälpa personen”. När vi till slut fick åka så fick vi smyga fram, så jag vet inte om polisen hade lyckats få bort personen från spåret eller inte. Om inte borde vi väl inte ha fått åka alls, men om de hade fått bort personen från spåret borde vi väl ha fått åka med full fart?

I morse, på tåget, satt jag bredvid ett bagageutrymme där det stod en låda. När jag satte mig tänkte jag ”Konstigt att man har en låda med sig på tåget, och inte en väska.”. Det satt ett klistermärke på lådan som skvallrade om att personen hade beställt något av ett företag och fått det skickat i denna låda, som var för stor för att få direkt hem i brevlådan. Men jag såg att den var öppnad sedan tidigare, så jag trodde inte att personen kom med lådan direkt från Postens uthämtningsställe.

När jag väl hade satt mig ner och börjat försöka sova tänkte jag inte så mycket mer på lådan. Däremot blev jag efter ett tag irriterad på mannen som satt snett framför mig, för jag tyckte att han prasslade onödigt mycket med sin tidning. Det prasslade till ordentligt lite nu och då. Ofta så högt att det nästan lät som att källan till ljudet var närmare mig, än vad mannen med tidningen var.

Hoppade till gjorde jag, när lådan gjorde detsamma. Den rörde på sig. Jag blev väldigt nervös. Det kändes fel att en låda skulle kunna röra på sig. Men det kanske bara var tåget som krängde till och fick lådan att röra sig, tänkte jag, utan att våga släppa lådan med blicken.

Nästa gång mannen snett framför mig prasslade med tidningen, såg jag att han inte alls prasslade med tidningen. Däremot rörde sig lådan i lite lagom takt till ljudet. Jag började ana oråd. Nu när jag såg att det var lådan som lät började bitarna falla på plats. Det har förstås varit lådan som har rört sig och prasslat hela tiden. Det är något skumt med den här lådan.

Efter att lådan även börjat pipa, eller kanske snarare sjunga, konstaterade jag att det var ett djur i lådan. Och djuret var stundvis missnöjt. Jag kände mig inte längre lika bekväm med att sitta bredvid denna låda. Om djuret blev argt och tog sig ut ur lådan skulle det med stor sannolikhet attackera mig. Jag satt mellan djuret och vägen ut. Jag började inbilla mig att någon nafsade på mitt ben och vågade inte försöka sova längre, utan stirrade oavbrutet på lådan.

Till slut hörde jag det välbekanta ljudet av en bur som blir härjad i av ett djur. Då kändes det lite bättre. Djuret kan förmodligen inte ta sig ut ur lådan, utan att först vara tvungen att ta sig ut ur en bur. Jag slappnade av och vågade blunda en stund. Men strax därefter hörde jag hur små, svaga klor skrapade mot kartong. Så djuret når insidan av lådan. Finns verkligen denna bur jag trott mig höra? Jo, där var burljudet igen. Djuret når väl helt enkelt kartongen mellan burgallret. Inte så farligt. Resten av tågresan ägnade jag mig åt att försöka lista ut vad det var för djur.

När jag gick av tåget kom en kille och plockade upp lådan och gick av med den. Jag var frestad att fråga vad han hade i lådan, men jag orkade inte börja prata med folk jag inte känner. Antingen var det en gnagare av något slag eller så var det en fågel. Hur som helst så var det ett djur. Det är jag säker på. En låda beter sig inte sådär i vanliga fall.

När jag stod och väntade på bussen, helt uttråkad, tog jag en gratistidning i hopp om att den kunde liva upp det hela lite. Den var ganska tråkig, tyvärr, men jag läste vidare.

Efter att ha läst några sidor kom jag på mig själv med att stå och studera snöflingorna som singlade ner och landade på tidningen. För första gången sedan jag började vänta på bussen kände jag mig lite engagerad i något, och det var kul. De små snöflingorna såg verkligen ut som man ritar snöflingor, fast mycket, mycket mindre. Alla hade sex uddar som stomme, och jag undrade om man inte kunde hitta två som var exakt likadana ändå. Fast det sägs att det är omöjligt. Om det inte finns två likadana snöflingor, så finns det nog inte två likadana av någonting egentligen.

Intresserad av snöflingorna, som jag var, hade jag glömt bort vad jag läste om. Men när jag kom på det kunde jag inte låta bli att le. Artikeln handlade om att ungdomar, under 30 år, är ointresserade av landstingspolitik. Tror jag det. Jag är så ointresserad att jag tycker att det är roligare att titta på snö, än att läsa om landstingets yngsta politiker, 31 år.

”Vill du ha biljetten på ditt SJ Priokort?” Självklart vill jag det, så jag svarade ja. Sedan fick jag ett sms med vagn och plats som bekräftelse. Smset såg precis likadant ut som sms brukar se ut när jag har biljetten på Priokortet.

När jag sedan satt på tåget och konduktören ville titta på biljetten sa han att det inte fanns någon biljett på mitt Priokort. Det var ju väldigt konstigt. Jag visade smset och frågade vad som hade hänt med den biljetten.

Konduktören påstod att jag skulle ha hämtat ut den biljetten, men jag är inte övertygad. Jag är nästan helt säker på att vagn och plats inte står i smset när man får ett sms som bekräftelse på en biljett man ska hämta ut. Då står ju vagn och plats på biljetten sedan istället. Men det är möjligt att jag har fel. Min fråga blir då istället: ”Hur ska man kunna veta att man ska hämta ut biljetten om sms-bekräftelsen ser likadan ut om man ska hämta ut och om biljetten finns på Priokortet?”

Efter att ha blivit behandlad som ett barn av konduktören hade vi kommit fram till att jag inte alls hade bokat biljetten på SJs hemsida, utan ringt och köpt den på SJ Affärsresor. ”Nej, SJ Affärsresor är bara till för de som reser med sitt företag.” Ja, jag reser med mitt företag. Varför skulle jag annars säga att jag ringt dit och köpt den?

Sedan konstaterade vi att det sms jag hade fått inte var en sms-biljett. Nej, jag vet. Sms-biljetter ser helt annorlunda ut. De har flera siffror som konduktören ska titta på. Varken jag eller konduktören påstår att det sms jag har är en sms-biljett, så varför behöver vi ens behandla frågan? Det jag undrar är hur man vet att det är en bekräftelse för att hämta ut biljett och inte en bekräftelse för att biljetten ligger på Priokortet.

Sist men inte minst kom vi fram till att jag hade fått priopoäng på biljettköpet. Ja, det hoppas jag verkligen, men finns det något sätt för mig att veta att det bara är poängen som finns på priokortet och inte biljetten? Nej, det fanns det tydligen inte. Smset visar ingen skillnad. Enda sättet att veta är att SJ-personen i telefonen säger till mig var biljetten finns. Och i det här fallet har de inte sagt något om att jag ska hämta ut biljetten. Då antar jag att det betyder att biljetten ligger på priokortet och inte bara poängen, när det enda jag har fått veta är ”Vill du ha den på priokortet?”.

Jag fick åka med tåget ändå, men känner mig väldigt osäker för framtiden. Kan jag lita på att de lägger biljetten på priokortet, i framtiden, när de bara säger muntligen i telefonen att de ska göra det? Varför kan man inte få en bekräftelse per sms som även bekräftar hur man har kommit överens om att få biljetten? Då skulle jag känna mig mer säker på att det har blivit rätt, och kan även gå tillbaka och kolla om jag av någon anledning glömmer bort vad som sades på telefon, innan jag ska åka med tåget.

På stationen gick jag in och frågade när jag hade kommit fram. Det duger ju inte att det ska vara såhär osäkert. Efter att jag hade förklarat situationen och frågat om smsen inte ser olika ut, fick jag svaret att han inte visste exakt hur smsen ser ut, för att de håller precis på och ändrar smsen. Man ska inte längre behöva skicka tillbaka ett sms och checka in. Jag insåg direkt att den här idioten inte heller visste vad han pratade om. Det är ju sms-biljetter man checkar in. Jag hade gjort det väldigt klart att jag bara frågade om eventuella skillnader mellan sms-bekräftelser för priokortbiljetter och sms-bekräftelser för hämtautbiljetter. Det här är tydligen omöjligt att förstå. Ibland undrar jag om jag är den enda i hela världen som kan hålla mer än två fakta i huvudet samtidigt och reda ut vad som är problemet i en viss situation.

Rörelsedetektorer finns det på en del lampor. De brukar tändas när man närmar sig, och släckas när de inte har känt av rörelse på en viss tid.

På min promenad igår stötte jag på en gatlykta som gjorde tvärtom. När jag närmade mig slocknade den. Jag blev lite förvånad, men tänkte att den måste ha gått sönder precis när jag kom gående. Ännu mer förvånad blev jag när jag hade passerat den och var på väg bort. Då tändes den igen. Alltså var den inte trasig. Den ville bara inte lysa upp min väg.

Valdemar och jag har gjort oss hemmastadda på vandrarhemmet där vi ska bo den här veckan. Det är riktigt mysigt här. Det finns handfat och TV på rummet. Elementet ser till att det är varmt och skönt här inne, trots att snön ligger tät utanför. Och Valdemar har till och med fått en egen säng. Den står alldeles intill min, så jag tror att han kommer att smyga över och lägga sig i min famn när han tror att jag har somnat, men det är ju trevligt att han har en egen säng där han kan sova om han vill i alla fall.

Imorgon ska vi gå och se om vi hittar någon affär där man kan köpa mat. Valdis vill i och för sig mest ha godis, men det blir inget sådant på den här resan. Vi är här för att jobba, inte ha semester. Det var ganska mörkt när vi kom hit så det var svårt att se om det ligger några affärer i närheten, men det visar väl sig i morgondagens ljus.

Nu ska vi ringa Totte och säga god natt. Sedan ska vi sova så att vi är ordentligt utvilade imorgon. Förutom att vi kommer att sakna Totte och vara lite frustrerade att vi inte kan göra sådant som man bara kan göra hemma, så kommer vi nog att trivas bra här den här veckan.