Sekunden jag klev in i mina föräldrars hem igår, insåg jag vad det var jag hade saknat på julafton. Det går inte att sätta ord på det. Självklart saknade jag julgranen. I år måste ha varit första julaftonen någonsin som jag firade jul utan julgran. Men det var inte bara det som gjorde att det inte riktigt kändes som en riktig julafton. Det var något mer. Fast jag visste inte vad förrän jag kom hit.

Det jag saknade på julafton var helt enkelt julstämningen. Det jag saknade var allt som mina föräldrar alltid brukar ha. Och alla nya saker mina föräldrar har köpt till just den här julen, fast jag inte ens visste att de fanns eller hur de såg ut. Jag saknade kaoset och lugnet. Jag saknade människorna och djuren. Jag saknade planlös tid. Och mer än någonsin saknade jag pusslet.

Man har olika jultraditioner i olika familjer. Det behöver inte betyda att någon gör fel, bara för att man gör det annorlunda. Men jag tror att det är svårt att känna att det är jul på riktigt när ingenting är som det har varit under varje jul hittills i sitt liv. Det är alltid bäst hemma.

Så nu njuter jag för fullt av julstämningen, av kaoset, av lugnet och av allt, enligt min mening nödvändigt, julpynt som gör min jul till en riktig jul. Och jag hoppas att jag aldrig någonsin mer i mitt liv behöver fira julafton utan julgran.

Med andan i halsen skyndade vi ut från kontoret efter att precis hunnit jobba klart det som måste bli klart. Vi visste att vi hade bråttom, men vi visste att vi inte var hopplöst för sent ute. Mitt tåg skulle gå om 12 minuter och bilresan till tågstationen borde inte ta mer än 8 minuter.

Med fasa i blicken såg vi att grinden var stängd. Vi var inlåsta på industriområdet och enda vägen ut var en öppen grind för gående, alldeles för smal för att få ut en bil. Paniken steg medan jag funderade igenom möjliga alternativ. Om jag gick ut genom grinden skulle jag inte vara inlåst längre, men jag skulle aldrig hinna med tåget om jag gick till stationen. Inte heller skulle en taxi kunna komma så fort. Hur jag än gjorde skulle jag alltså missa tåget, och då stannar jag hellre med min kollega och hans bil, för att hjälpas åt så att vi båda kommer ut.

Lite hopp dök upp när en förbipasserande faktiskt hade ett passerkort till grinden. När vi kom ut var det inte många minuter kvar till att mitt tåg skulle gå och mitt enda hopp var att tåget skulle vara försenat. Vilket det inte var, visade det sig när vi kom till tågstationen 3 minuter för sent.

En tanke dök upp i mitt huvud när jag snällt stod och väntade på min tur inne på SJ:s kundservice. Jag hade missnöjt konstaterat att jag hade två byten, när jag köpte tågbiljetten för några dagar sedan. Det här kan vara en fördel i det här läget. Första bytet var bara en timme bort. Jag kanske fortfarande skulle kunna hinna med de andra två tågen och de återstående fem timmarnas tågresa hem till Göteborg.

En enda fråga var fortfarande relevant när det till slut blev min tur att prata med SJ: Hinner vi med nästa tåg om vi tar bilen och åker nu? Det kanske vi skulle göra trodde hon. Då fanns det ingen tid att spilla. Efter en stressad vägbeskrivning gav vi oss av.

Under den lite för snabba bilresan ringde både jag och kollegan upp våra respektive och bad om vägbeskrivning. Totte hittade en karta på Eniro, men den gav inte så mycket. Kollegans fru var lite bättre på att hitta passande vägnummer att följa och hon var dessutom snäll nog att kolla upp att mitt anslutande tåg var försenat. Sju minuter extra hade vi alltså på oss.

När vi väl kommit fram till rätt ort kändes det som att vi hade ganska god tid på oss. Men det visade sig ta en evighet att ta sig till själva tågstationen när vi väl var på rätt ort. Hoppet övergav mig nästan när klockan i kollegans bil visade på det exakta klockslaget då mitt tåg skulle gå enligt min tågbiljett, och vi fortfarande inte hade en aning om var tågstationen låg eller hur långt det var kvar dit. Men klockan i bilen gick två minuter före och tåget var enligt kollegans fru fortfarande sju minuter sent, och kommer att komma in på spår ett, så jag behövde inte bekymra mig om att hitta någon informationstavla när vi väl kom fram.

Runt nästa hörn hittade vi tågstationen och en sten lyftes från mitt hjärta. Kollegan sprang med min resväska medan jag skyndade efter med övrig packning. Spår ett var närmast oss. Skönt! Skylten visade att mitt tåg skulle komma in snart, sju minuter försenat. Underbart!

Jag ville titta på klockan. Jag ville veta om vi skulle ha hunnit även om tåget inte varit försenat. Men jag vågade inte riktigt tänka så. Jag vågade inte tro att jag skulle kunna ha lurat iväg kollegan på denna helvetesfärd i onödan. Jag ville inte veta om det hade funnits en risk att jag inte hade fått sova med Totte i natt. Men jag stod där och väntade på tåget, med gråten i halsen, i vad jag tyckte kändes som sju minuter.

Tack så fruktansvärt jättemycket, kollegan min, som är den snällaste personen i världen! Tack för att du skjutsade mig en hel timme utan att ens veta om vi skulle hinna! Tack för att du offrade två timmar av din kväll på att åka fram och tillbaka! Tack för att du är genomsnäll! Och förlåt för att jag förstörde din kväll! Du skulle ha låtit mig bjuda på maten!

Väskor, speciellt tunga väskor, är väldigt besvärliga när man ska åka tåg. Men ännu besvärligare är alla otåliga människor som inte orkar vänta på att man fipplar med sina väskor.

Om det inte fanns någon risk för att en enda person skulle komma och vilja gå på eller av tåget eller vilja hjälpa mig med mina väskor, skulle jag inte alls tycka att det var jobbigt att ha flera tunga väskor med mig på tåget. Om jag visste att jag i lugn och ro kunde lyfta på en väska i taget på tåget, utan att behöva vara stressad, så skulle jag inte ha något emot att ha med mig dessa väskor. Men som det är nu blir jag nervös varje gång inför att jag ska gå på eller av tåget.

När man är två personer som åker tåg tillsammans är det inte alls lika jobbigt att ha med sig tunga väskor, även om det är fler väskor än när man reser ensam. Det är inte alls samma sak som att vara två enskilda personer med varsina väskor. När man är två personer som åker tillsammans kan den ena bära på alla väskor, en i taget, medan den andra personen på heltid står och vaktar så att annat folk inte tränger sig förbi, ber om att få hjälpa till eller är allmänt stressande. På det viset klarar man många fler än dubbelt så många väskor när man är två tillsammans än när man är en ensam.

Bäddning av sängen går också betydligt mycket fortare om man är två. Man kan stå på varsin sida av sängen och hålla i två hörn var på överkastet. På det viset är det bara att lägga det på plats. Ska man bädda ensam måste man först göra ena sidan och sedan gå runt sängen för att göra andra sidan, men eftersom ingen står kvar på första sidan kan det fortfarande bli snett och behöva justeras, så man kan behöva gå tillbaka till första sidan igen. Det blir ett mycket smidigare jobb om man är två. Det går absolut mer än dubbelt så fort när man gör det tillsammans.

Faktum är att det finns en hel del saker som är mer än dubbelt så mycket bättre om man är två. Vi borde ta hjälp av varandra oftare och inte slösa bort våra liv på att göra saker långsammare ensamma. Det går inte fortare att bädda en säng var. Det går fortare att hjälpas åt med att bädda båda sängarna. Så om man hjälper varandra får båda två mer tid över till annat. Det kan man tänka på ibland.

Den här veckan har jag fått låna en bil, för att ta mig mellan villan där jag bor och lokalerna där jag jobbar. Det har varit riktigt skönt att slippa behöva ta reda på om det går någon buss som man måste vänta på och byta i stan och så. På det viset har det varit riktigt bra att låna en bil. Men det har varit läskigt att köra bil också, så jag är glad att jag bara ska köra en gång imorgon också, och sedan lämna tillbaka bilen.

Jag har klarat att köra riktigt bra, och efter några felkörningar första dagen har det gått bra att hitta också, så egentligen har jag inget att vara orolig för när jag kör. Men ändå är det skönt att det bara är en gång kvar. Jag vågar inte köra mer nu. Om jag har klarat mig såhär bra hittills så kan jag ju inte annat än närma mig tillfället då någonting går fel. Jag lever på lånad tid och känner att jag vill lämna tillbaka bilen nu, medan jag fortfarande kan säga att allt gick bra, att det inte har varit några problem alls att köra.

Det jobbigaste har varit trafiken. Jag har inga problem att manövrera bilen. Om jag är helt ensam på en väg, parkering (full med parkerade bilar) eller till och med brant uppförsbacke med tvär sväng, så går det jättebra. Det är när de andra bilisterna kommer och stör som jag blir aningen stressad. Ingen verkar hålla sig till maxhastigheten på 50-vägarna, och det här får mig att känna att jag antingen är i vägen eller måste köra olagligt. Jag vill inte behöva välja något av det. Dessutom är det väldigt olika hur folk blinkar i de otaliga rondellerna här i stan.

En annan jobbig sak är målen. Så länge jag kör går det bra, och jag får inte alltför mycket panik om jag kör fel heller. Det är bara att vända när tillfälle ges och försöka igen. Men det jobbiga med att sätta sig i en bil, bakom ratten, är att man måste vara igång sedan, ända tills man har kommit fram till målet. Speciellt jobbigt är det om målet är en parkeringsplats på stan och man inte vet om det kommer att finnas några platser lediga. Jag kan liksom inte slappna av förrän jag vet att jag kommer att kunna stanna bilen. När jag har åkt ”hem” till villan har det känts lugnt, för där har jag en egen parkering. Ingen annan tar den platsen, så jag vet att jag kommer att kunna stanna bilen där.

Det sista jag har upptäckt att jag inte gillar med att köra bil är att man inte kan göra någonting annat under tiden. Man kan inte svara i mobilen om det ringer. Man kan inte ta fram plånboken ur väskan och lägga den i jackfickan så att man är förberedd att snabbt springa in och handla något. Man kan inte ta upp blocket och läsa igenom sina anteckningar från jobbet. Man kan absolut inte sova en stund. Man kan nästan inte göra någonting av det man kan göra om man åker buss, eller får skjuts i bil av någon annan som kör. Fast man är i alla fall sysselsatt. På bussen kan det snabbt bli tråkigt om ingen ringer till mobilen, plånboken redan ligger i jackfickan och man inte har några anteckningar att gå igenom. Om man kör hinner man aldrig bli uttråkad. Men nu vågar jag inte köra mer, så imorgon ska det bli skönt att lämna tillbaka bilen.

Alla TV-reklamer, förutom möjligen ICA-reklamen, bygger på att folk är lata. Det finns inte en människa som skulle sätta sig och titta på TV-reklam frivilligt, utan att det är tänkt att det ska leda till något annat. Om det fanns en TV-kanal med bara reklam, så skulle ingen titta på den. Och då menar jag vanliga korta reklamsnuttar. TV-shop är lite mer som TV-program, så det kan jag tänka mig att några är intresserade av att titta på. Men en hel TV-kanal med bara de vanliga, korta reklamsnuttar som brukar sändas efter varandra, mitt i programmen på trean och femman, skulle ingen slå om till.

Antingen tittar man på TV-reklam för att man nyss har tittat på programmet som var innan reklamen och är för lat för att byta kanal eller gå därifrån och göra något annat, eller så tittar man på TV-reklam för att man vill se, eller är nyfiken på, programmet som kommer efter reklamen och är för lat för att hitta på något annat att göra fram tills programmet börjar, eller för lat för att byta kanal och hålla koll, nu och då, så att man inte missar när det börjar.

Det är lömskt att attackera oss när vi är som mest sårbara. Man är som mest lat när man väl har satt sig ner för att titta på TV, och det är då de kommer med de små reklamavbrotten som man måste vara allt annat än lat för att kunna undvika. Kunde inte reklamavbrotten komma när vi är ute och springer eller bär ner saker till källaren istället. Då skulle det inte alls kännas lika jobbigt att ta ett avbrott och gå undan och diska för att slippa reklamen.

Häromdagen, när jag var i Göteborg, missade jag precis spårvagnen hem från stan. Jag var tvungen att vänta i fem minuter. Sedan kom nästa spårvagn. Man överlever.

Nu är jag i Uppsala och jag missade precis bussen hem till mina föräldrar från stan. Jag var tvungen att vänta i tjugo minuter på nästa buss. Mina axlar höll på att krossas av den tunga ryggsäcken. Tänk vad olika det kan vara.

Inte blir det bättre av att bussen som går ända hem till mina föräldrar slutade gå för dagen, en kvart innan jag kom till hållplatsen. Jag var alltså tvungen att vänta i tjugo minuter på en buss som inte ens går ända fram. Men det kan vara värre. Senare på kvällen går denna buss bara varje halvtimme.

”Hoppas att våra barn blir lika söta som dig, Erica.”

- Totte

Duschar ska vara hårda, varma och så lite plaskiga som möjligt. Vår dusch lyckas inte så bra med det nu. Om jag har varmt vatten på så sprutar den jättelöst så att det knappt känns. Har jag kallt vatten på så sprutar den lite hårdare, men då är det alldeles för kallt. Dessutom verkar det vara för mycket hår i golvbrunnen eller något, för det rinner undan jättelångsamt. Det är som en hel plasksjö på golvet när man duschar.

Faktum är att det inte verkar som att vår dusch är gjord för vattengenomflöde alls just nu. Det kommer knappt något vatten när man har på varmt, och det lilla som kommer verkar stanna kvar på golvet alltihop. Ingen genomströmning att tala om alltså. Jag hatar när det är så. Och jag hatar när jag hatar att duscha, för det är en av de bästa små höjdpunkterna i vardagen annars. När man har en lagom varm, lagom hård, lagom oplaskig dusch, så är duscha en av de bästa saker som finns!