”Nittio procent av all statistik är tagen ur luften.”

- Totte som tar en siffra ur luften och förklara för mig att statistiken jag precis tog ur luften, för att förtydliga för honom vad jag menade, har ganska gott sällskap.

”How many times do we have to kill you?”

Cradle 2 the grave

Göteborg – Uppsala, tur och retur, och retur och retur i all oändlighet, har blivit vardag för mig. Jag har inget emot att åka tåg, så det är inget problem i sig. Däremot blir det mer och mer förvirrande för mig åt vilket håll jag åker. För att svara på frågan ”vart är jag på väg just nu?” måste jag oftast tänka länge och väl, och dessutom koppla tankarna till vad jag gjorde innan jag åkte och vad jag ska göra när jag kommer fram.

Flera gånger kommer jag på mig själv med att plötsligt inte ha en aning om vilket håll jag är på väg, fast jag visste det alldeles nyss. Andra gånger tänker jag uttryckligen ”När jag kommer fram till Göteborg ska jag köpa en frukt.” och sedan inser jag att jag är på väg till Uppsala. Det går att köpa frukt i Uppsala också, så det är ingen fara, men ändå.

Tidigare idag höll jag på att gå av tåget utan min resväska. Men jag ser mig alltid omkring vid min plats innan jag går av, så det var ingen större risk att jag skulle ha lämnat den. Det var mest det att jag kände mig färdig att gå av, tittade mig omkring och hittade min resväska på hatthyllan. Då blev jag förvånad och tänkte ”Hur kom den hit? Bäst att jag tar med den då.”. Anledningen till att jag blev så förvirrad var att jag tänkte ”Men jag hade ju ingen resväska på det tåg jag åkte innan jag bytte till det här tåget. Hur kan jag då ha en resväska nu?”. Men tåget jag åkte innan jag bytte till det tåget var tåget jag åkte till Göteborg med igår. Och resväskan hade jag hämtat upp från källaren hemma i Göteborg och packat för att jag ville ha med mig fler saker till Uppsala än jag hade haft med mig till Göteborg. Så resväskan tog jag med mig idag, fast jag bara hade haft med mig min ryggsäck på tåget igår. Det är nog inte bara i mitt huvud det här är förvirrande. Jag kan inte förklara det mindre förvirrat heller, fast jag vet orsaken nu.

I värsta fall händer det en vacker dag att jag tar tåget till Stockholm, går av tåget och köper en banan på Pressbyrån, kliver sedan på samma tåg igen och åker tillbaka till den stad jag nyss kom ifrån, för att jag inte vet vart jag är på väg.

I vanliga fall kan man tänka ”Jag är på väg hem, efter en liten semester. Vad skönt det ska bli att komma hem.”. Men eftersom jag går revisorkurs i Göteborg, jobbar i Uppsala och pluggar Företagsekonomi på tåget, känns det inte som att jag har haft semester någonstans. Och eftersom jag har mitt hem, och nästan alla mina saker, i Göteborg, men egentligen bor i Uppsala just nu (i samma hus som jag bodde i för sex år sedan innan jag flyttade till Göteborg dessutom, för att förvirra det hela ännu mer) så känns det lite som att jag är på väg hem vilket håll jag än åker åt. Och vad det gäller känslan ”vad skönt det ska bli” så infinner sig inte den när man vet att man inte egentligen är framme vid slutmålet när man kommer fram, utan ska åka fram och tillbaka flera gånger till samma månad.

Tankar som ”ikväll får jag träffa Totte” eller ”i eftermiddag har jag chansen att få de här sakerna gjorda på jobbet” är de enda tankarna som ger mig någon riktig ledtråd om åt vilket håll jag åker. Men dessa tankar känns ibland overkliga, så jag måste tänka efter innan jag kan bekräfta dem.

På revisorkursen igår sa en tjej som jag hade pratat med förra veckan, till mig: ”Så du är nere i Göteborg?”, och jag var tvungen att tänka efter om hon menade ”Så du är nere i Göteborg i veckorna, men idag är du här i Uppsala och går kurs?” eller ”Så du har åkt ner hit till Göteborg för att gå del två av kursen fast du jobbar i Uppsala i veckorna?”. Efter en pinsamt lång tystnad kom jag fram till att hon menade alternativ två. Men det var lite klurigt. Jag visste att jag skulle få träffa Totte senare på kvällen, men jag visste att jag skulle vara tvungen att åka färdmedel på räls för att få träffa honom. Efter att ha tänkt ett tag kom jag på att det var spårvagn jag skulle åka för att få träffa honom och alltså redan var i Göteborg, men det hade inte varit helt orimligt att det skulle ha varit tåg och jag befann mig i Uppsala.

Till saken hör att jag bara har varit i HSB:s lokaler två gånger, båda gångerna sedan jag började jobba i Uppsala. Båda gångerna har jag dessutom vaknat upp i Uppsala innan jag åkt dit. Det är därför inte så konstigt att jag inte vet vilken stad jag befinner mig i när jag är i de lokalerna. Annars är det mest när jag sitter på tåget som jag inte vet vart jag är på väg. Oftast vet jag var jag är när jag är framme.

Mitt tåg från Uppsala till Stockholm var tjugofem minuter sent, på grund av bromsfel. Det här ledde till att jag missade mitt anslutande tåg till Göteborg med fem minuter. Nästa tåg till Göteborg gick två timmar senare.

Det här passade mig alldeles utmärkt. När jag bokade tågbiljetten trodde jag att jag skulle åka hem till Göteborg, efter Tjejmilen, för att stanna där och jobba på ICA. Nu visste jag att jag bara åker för att träffa Totte, gå på en revisorkurs och packa med mig mer kläder. I och med att Totte är i skolan hela dagen och min kurs inte börjar förrän klockan 18, så är det bara kläderna jag skulle kunna ha färdigpackade tidigare genom att komma två timmar tidigare till Göteborg. Och det är inte så noga. Så istället tar jag gärna en shoppingrunda i Stockholm.

Annars när jag har kommit senare fram till Göteborg på grund av försenade tåg har jag aldrig kunnat göra något roligt istället. Oftast har jag kommit till Stockholm i tid. Sedan visar det sig att tåget vidare till Göteborg är försenat några minuter, eller max en kvart. Då hinner man inte hitta på så mycket roligt. Men när det har gått några minuter eller en kvart meddelas man att tåget är ytterliggare några minuter försenat. Och då hinner man inte heller gå och göra något kul. Men till slut har man kanske stått där i en halvtimme, timme och gjort ingenting när tåget väl kommer. Nej, det passar mig mycket bättre att vara försenad från Uppsala, så att jag blir ombokad till ett tåg med en bestämd avgångstid, och kan gå omkring fritt i Stockholm tills jag ska åka vidare.

Mardrömsscenariot hände mig en vinter. Det var svinkallt ute på perrongen, jag hade massa tunga väskor med bland annat julklappar med mig och tåget skulle vara försenat fem minuter. Även om jag frös och gärna ville sitta ner istället för att stå ute med alla mina väskor runt mig, så funderade jag inte ens på att försöka gå in på stationen igen och återvända om fem minuter. Det hade inte varit värt att släpa alla de väskorna in igen för att sitta ner i värmen i två minuter, bara för att sedan krångla sig ut igen. Jag kanske inte ens skulle ha hunnit in och ut igen på fem minuter. Som sagt, jag funderade inte ens på det. Det var så uppenbart att det inte var värt det.

Efter fem minuter flyttades avgångstiden fram ytterliggare fem minuter. Tråkigt, tyckte jag, men det var inte så mycket annat att göra än att stå kvar, nu heller. Tredje gången de flyttade fram tiden med fem minuter började jag bli lite irriterad på att jag förmodligen skulle ha hunnit in för att sitta i värmen ett tag på de sammanlagt femton minuterna tåget nu var försenat. Men jag rörde mig inte ur fläcken.

Sedan fortsatte det så. Avgångstiden flyttades fram med fem eller tio minuter åt gången. Ganska snart frös jag så att jag ville gråta och var så trött i benen att jag funderade på att sätta mig ner i snön. Jag ville gå in och sätta mig, men varje gång de flyttade fram tiden insåg jag att det var för lite tid för att hinna ut igen, om tåget faktiskt skulle komma på sin nya tid. Vid ett tillfälle flyttades avgångstiden fram en hel kvart och då kändes det som att jag borde ha gått in och värmt mig. Men vid det laget kändes tanken på tio minuter i värmen som en så futtig liten paus att krångla in alla väskorna för, att jag inte kände att det var värt det ändå, när jag hade stått ute och frusit i kanske femtio minuter.

Jag tror att jag hade stått i kylan och väntat i närmare en och en halv timme när tåget väl kom. På en och en halv timme hade jag kunnat sitta inne och värma mig i 75 minuter. Det hade absolut varit värt att krångla in alla väskor en gång och sedan kånka ut dem igen en gång för att få värma sig, istället för att frysa, i 75 minuter. Fy vad hemskt det var!

Det är verkligen mycket bättre att få en ombokad biljett och veta exakt när tåget går så att man kan göra vad man vill tills tåget åker. Ändå kommer jag att få lika mycket tillbaka av SJ på resegarantin den här gången som den hemska gången på vintern. Det passar mig alldeles utmärkt, den här gången!

”Tänk om det var morgon, natt, kväll och sedan dag.” sa barnet till mamman. ”Ja, det skulle vara tokigt.” svarade mamman. Och visst skulle det vara tokigt. Tänk om man började med att vara lite seg, mjukstarta med en frukost framför nyhetsmorgon-TV, fixa håret och göra sig i ordning, och sedan plötsligt skulle man sova, för det var natt. Det skulle vara konstigt. När man sedan vaknade kunde man gå på stan, titta på kvälls-TV, träffa kompisar, träna och kanske ta ett glas vin. För att sedan gå till jobbet och jobba, äta lunch och jobba lite till. Sedan när man var klar med jobbet börjar det om med en mjukstartande frukost igen. Det hela skulle vara mycket konstigt. Vilka intressanta idéer barn har ibland.

De dagar jag vaknar upp och faktiskt känner mig villig att ta tag i saker, brukar jag sätta igång direkt. Ibland till och med innan jag har klätt på mig. Man kan sitta invirad i en filt i soffan med datorn i knäet och betala räkningar. Inga problem. Men ännu mer vanligt är att jag börjar innan jag har ätit frukost. Sedan rycks jag med av det jag håller på med och glömmer bort att det kan vara bra att äta frukost.

När jag väl har satt igång med något är det inte vanligt att jag vill ta en paus. Pauser bidrar bara till att man tappar flytet och att man sedan blir klar mycket senare än utan paus. Så nu sitter jag här och ska välja vårdcentral, efter att ha sökt ett till mäklarassistentjobb och kollat av mailen. När jag är klar med valet av vårdcentral ska jag betala en räkning också. Sedan måste jag gå in och titta på hemsidan för kursen i Företagsekonomi för första gången, så att jag vet vad jag ska vänta mig på måndag. Därefter har jag en del annat att göra vid datorn. Sedan är det lite städning av lägenheten som gäller och en cykeltur till Konsum för att hämta ett paket som jag har fått. Det kommer aldrig att ta slut med saker att göra den här dagen.

Förmodligen kommer jag inte att hinna äta frukost innan jag måste åka till jobbet ens, om jag inte tar en paus för att äta frukost. Tyvärr finns det stor risk att jag tappar flytet och ägnar resten av tiden fram till jobbet framför TV:n om jag tar en paus. Men man kan inte göra allt man ska göra på hela dagen innan man äter frukost. Alltså tar jag en paus nu, så får vi se hur mycket det blir gjort sedan. I värsta fall får jag skjuta upp saker till nästa vecka. Det är väl egentligen bara räkningen som måste behandlas idag.

Såhär ser köket ut dagen efter att man har ägnat sex timmar åt att söka ett mäklarassistentjobb: (Att söka jobb är verkligen en heltidssysselsättning som får allt annat att förfalla och tidsuppfattningen att försvinna.)

Dilemma och jag har blivit bloggvänner. Min första bloggvän. Vad kul! Kolla in hennes blogg! Länken finns till höger, under arkivet.