När tåget jag nyss åkte stannade i Stockholm var det världens glapp mellan tåget och perrongen. Det största glapp jag någonsin varit med om, och jag åker ändå rätt mycket tåg. Det var som att det saknades ett helt trappsteg för att det skulle bli som på en vanlig perrong. Märkligt!

”Gamla och sjuka människor måste ha svårt att ta sig av här”, tänkte jag när jag närmade mig utgången, men jag var inte orolig för egen del. Men så när jag stod på nedersta trappsteget och tog sats för att ta ett stort steg över glappet ner på perrongen med hela min tunga packning, då dök det plötsligt upp en tant utanför på perrongen. Hon kom med stressade steg och ställde sig mitt för dörrhålet som att hon var på väg att gå på tåget.

Min första impuls var att hejda mig och bara ta ett hälften så stort steg som jag hade tänkt, så att jag inte skulle krocka med henne. Det var en himla tur att jag lyckades motstå den impulsen, för om jag hade tagit ett kortare steg så hade mitt steg hamnat i luften och jag ramlat ner och fastnat sprattlandes mellan tåget och perrongen. Jag vet inte hur jag lyckades undvika det, men den automatiska reaktionen att inte gå rakt in i folk var väl helt enkelt inte lika stark som reaktionen att undvika att sätta foten i luften.

Väl ute på perrongen landade jag framför henne, sådär obehagligt nära som man inte vill vara en okänd person, öga mot öga. Men jag lyckades i alla fall att inte fysiskt krocka med henne. Hon hade vett att ta ett steg tillbaka så att jag kunde gå vidare, men så fort jag hade tagit mig förbi siktade hon på tåget igen. Konstigt, för det var nämligen ändstationen, så ingen skulle gå på tåget här.

När jag hade gått några steg vände jag mig om och såg att hon stod och pratade och var sällskaplig med en kvinna som precis hade gått av tåget. Hon var alltså helt enkelt onödigt ivrig att träffa sin kamrat. Jag tror inte ens att hon såhär i efterhand förstår hur nära det var att hon fick mig halvt ihjälklämd på spåret. En del människor är farliga fast de inte vet om det. Men framförallt var den där perrongen mycket farligare än jag var beredd på.

Snälla någon berätta för mig varför Num Lock lite nu och då plötsligt avaktiverar sig själv! Vid något tillfälle har jag märkt att jag har kommit åt knappen när jag har tryckt på backspace, men kan det verkligen vara SBK varje gång det här händer!?! Finns det några program eller något där man har större nytta av pilar än siffror, och som därför avaktiverar Num Lock när man startar dem? Kan Num Lock återställa sig till avaktiverat varje gång man slår av datorn för att man har valt det på någon inställning?

Jag är trött på det här nu. Jag vill alltid kunna använda siffrorna, och är verkligen aldrig intresserad av pilarna. Behöver jag pilar så finns de ju precis bredvid. Inte ens Totte vet vad det är för fel, och han säger också att han inte har rört Num Lock. Varför trycker den på sig själv?

11-11-11 11:11:11

Min födelsedag var en bra dag. Nu är jag hela 28 år gammal. Tårta, oxfilé och kladdkaka förgyllde min dag, liksom man, föräldrar och syskon. Imorgon ska jag ha födelsedagsfika i Göteborg med svärföräldrar med flera. Firandet tar aldrig slut.

Nya lägenheten börjar komma litegrann i ordning. Snart kanske jag hittar kamerasladden, så att jag kan lägga upp bilder på mina födelsedagspresenter. Valdis är ganska ledsen också för att han inte har fått vara med på bild på min blogg på länge.

”Börjar plugga grekiska idag!” står det på Facebook att jag skrev som status för exakt ett år sedan idag. Det känns som en hel evighet sedan jag började plugga grekiska! Det kan inte stämma, var det första jag tänkte, men det är faktiskt sant.

All grekiska jag kan idag har jag alltså lärt mig på ett år. Nu har jag till och med börjat glömma bort en del grekiska, för det var ändå tre månader sedan jag skrev sista tentan. Dessutom har vi redan haft vår smekmånad i Grekland som var en av anledningarna till att jag ville kunna lite grekiska. Det känns som att grekiskan är ett avslutat, nästan bortglömt kapitel för mig, och ändå var det bara ett år sedan jag började, full av entusiasm. Jag vill gärna lära mig mer grekiska i framtiden, men just nu ligger det åt sidan, och det känns konstigt att det var överstökat så fort.

Till saken hör att jag inte var gift när jag började plugga grekiska heller. Det känns nästan också som en evighet sedan. Jag vet att det är mindre än tre månader sedan jag gifte mig, men det känns som att det är en evighet sedan jag inte var gift. Jag kommer dessutom ihåg den där veckan då jag började plugga grekiska. Det var då vi förtvivlat insåg att vi inte hade råd att ha bröllopsfesten på den restaurang vi hade bokat då. Vi hade bara precis börjat planerat bröllopet, och nu är det över.

Karriärmässigt låg jag på en annan nivå än nu också. Jag åkte land och rike runt till olika orter varje vecka. Just den dag jag började plugga kommer jag ihåg att jag bodde på ett halvbra hotellrum i Nyköping. Nu jobbar jag med helt andra arbetsuppgifter på huvudkontoret, och i princip de enda resor jag gör är mellan Göteborg och Falun.

Boendesituationen är helt annorlunda nu än då, men ändå lite samma. Då som nu hade vi köpt och delbetalat vår lägenhet, men ännu inte fått nycklarna. Då visste vi att det var ca ett år kvar tills vi får nycklarna. Nu vet vi att vi får dem på måndag. Men den största skillnaden är att vi bodde kvar i Tottes gamla lägenhet då, och även om det var trångt så hade jag tillgång till alla mina saker om jag bara orkade leta fram dem i källaren. Nu bor vi tillfälligt hos Tottes mormor och morfar med endast ett fåtal egna ägodelar och resten instuvat i ett Shurgard-förråd. Så när det gäller sakerna så bor vi sämre, men själva lägenheten är inte lika trångt möblerad.

När det gäller alla aspekter förutom boendet, så känns det som att det har gått väldigt fort. Jag kan inte fatta att det bara var ett år sedan jag började plugga grekiska, bara ett år sedan vi påbörjade bröllopsplanerandet på riktigt och bara ett år sedan jag desperat jobbade i botten på detta företag. Men det känns som att det är mer än ett år sedan vi flyttade ut från Tottes gamla lägenhet för att tillfälligt bo hos hans mormor och morfar. Det känns som mycket mer än ett år sedan vi köpte lägenheten som skulle byggas, och det är faktiskt ett och ett halvt år sedan, men det känns ännu mer än så. Det är konstigt att ett år kan kännas så olika beroende på vad man tänker på.

Hur ofta händer det att det är stopp i handfatet på toaletten på tåget? Jag kan ju säga att jag åker tåg rätt så ofta och jag har nog bara varit med om det en gång tidigare, innan idag. Och då har det berott på att någon idiot har slängt i papper som lägger sig för hålet där vattnet ska rinna ner.

Men idag verkar vara Internationella Stopp i Tåghandfat Dagen, för idag råkade jag ut för två tåghandfat i rad som hade stopp. De hade inget papper i sig heller, så det verkar vara något annat mystiskt problem som är orsaken. Jag kanske borde ha gått på toa på de två första tågen jag åkte idag också, bara för att se om det är obligatoriskt med stopp i handfatet på samtliga tåg just idag.

För att förtydliga ska jag säga att de två handfaten det var stopp i fanns på två olika tåg. Det kan alltså inte vara något problem som bara har med ett visst tåg att göra. Det ena var till och med Tågkompaniet och det andra var SJ, så det är inte bara någon intern grej.

Tågkompaniet hade dock överdrivit lite och hade dessutom stopp i själva toaletten, vilket var synd i och med att de bara har en toalett per tåg. SJ kunde i alla fall erbjuda spolning och har även flera toaletter. Huruvida dessa toaletter också har stopp i handfatet vet jag inte. Det var tillräckligt lite vatten i handfatet för att jag skulle kunna tvätta händerna, men sedan var det fullt med vatten i och med att det inte rann undan.

Så grattis på Stopp i Tåghandfat Dagen, eller vad man nu säger! Jag tycker att vi kan skippa den nästa år. Eller i alla fall inte ta i som Tågkompaniet, utan bara göra som SJ och fira den med lika svag entusiasm som svenskar firar nationaldagen.

Det bästa med att göra saker i sista sekunden är att man bara behöver anstränga sig en kort, begränsad tid; sedan är det antingen klart, eller kört.

På ett sätt har jag inte varit mig själv på senaste tiden. Jag brukar vara väldigt noggrann med saker och tycka att allt är viktigt. Men så, förra gången jag bodde på hotell, så tyckte jag inte att det var viktigt att packa upp alla mina små flaskor i badrummet. Jag ställde helt enkelt in necessären på handfatet och packade upp lite halvt om halvt, samtidigt som jag använde sakerna.

Det var faktiskt riktigt skönt att slippa packa upp, men framförallt var det väldigt skönt att inte vara irriterad på att det inte var snyggt och prydligt uppackat. Det är nog såhär Totte känner när han aldrig tycker att någonting är viktigt. Han trivs på riktigt med att det inte är total ordning runt om. Ifall jag alltid kunde känna så, jag också, så skulle livet bli mycket enklare. Men jag är rädd att det här bara är en tillfällig grej. När jag har lite mer tid och energi igen så kommer jag nog att bli irriterad om jag inte packar upp ordentligt igen.

En annan sak som absolut inte är likt mig är att jag glömde mitt schampo hemma hos Tottes mormor och morfar när vi var där över påsk. Jag har inte ordning på allting hela tiden längre och det är olikt mig. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Just nu tycker jag förstås att det är dåligt att jag inte har mitt schampo med mig, men generellt sett tycker jag nog att det är ganska bra att inte hela världen gick under för att jag glömde det. Jag orkar helt enkelt inte bry mig så mycket som jag skulle ha gjort förut. Det känns skönt att jag inte känner mig besviken på mig själv, trots att jag glömde schampot.