Mina två höjdpunkter den här kvällen var att Totte köpte en romantisk vas med rosor till mig och att jag till slut lyckades få en bild på mig utan dubbelhaka. Annars har dagen och kvällen i övrigt också varit riktigt bra. Jag känner mig inte alls lika sjuk längre. Vi har gått omkring i Tallinn ganska planlöst och tagit bilder. Jag köpte en kortlek med Tallinn-motiv till min kortlekssamling. Sedan hann vi bada lite i poolen på båten innan middagen med formell klädsel började.

Totte är så underbart romantisk. Han köpte blommor till mig helt spontant. På min pappas födelsedag dessutom. Hoppas att pappa inte blev avundsjuk. Det var tre röda, fina rosor med vita små blommor och gröna blad som dekoration. Vasen ingick också, så det blev inga problem att ställa dem i vatten i hytten. Jag hoppas att de håller hela kryssningen utan att vissna. Jag ska titta på dem varje gång jag kommer till hytten och tänka på hur mycket jag älskar min Totte.

Klänningen som jag efter ihärdigt letande köpte i sista sekunden, för att ha på den formella middagen, blev jättefin på. Jag själv är däremot inte så fin när jag inte tänker på att sticka fram hakan. På de flesta bilder under kvällen har jag dubbelhaka. Det ser hemskt ut. Så innan jag bytte om och borstade tänderna för en stund sedan, här i hytten, så fick Totte ta några bilder på mig i min fina klänning. Den här gången tänkte jag ordentligt på att sticka ut hakan. Resultatet blev bra. Det ser faktiskt ut som att jag är en vacker flicka. Även om det bara är på bild.

Allt jag behöver på semestern finns i flaskorna till höger. Så varför ta med alla flaskor till vänster? Jag är riktigt nöjd med mitt inköp av småflaskor. Nu har jag hällt över allt jag behöver och skrivit etiketter så att jag vet vad jag har var.

Som ni ser är det mycket större chans att högen till höger ryms i min nya necessär, än att högen till vänster gör det. Man sparar en massa plats på det här sättet. Och slösar en massa tid när man har bråttom och måste packa. Typiskt mig att göra något på det bästa sättet som tar längst tid, istället för att göra det snabbt på ett sätt som fungerar.

Efter att jag hade jobbat till klockan 22.00 ikväll så cyklade jag hem och bakade en nougattårta och en kolapaj. Valdis hjälpte till lite också, men det tog många timmar ändå. De ser ut att ha blivit riktigt goda. När jag har bakat resten av det jag tänker baka kan vi fira Tottes födelsedag riktigt ordentligt.

Valdemar kunde inte låta bli att lägga tassen i kolapajen för att ta sig lite att smaka. Det värsta är att smeten är så kletig innan man har haft pajen i kylskåpet, så han lyckades inte riktigt slicka rent hela tassen. Jag kanske får bada honom eller i alla fall hjälpa honom att tvätta händerna. Det kommer han inte att tycka om, men så går det när man inte kan hålla tassarna borta.

Receptet till tårtan var tills igår obeprövat och det hade inga bilder, så jag var lite osäker på hur det skulle gå. Efter att chokladtryffeln hade fått stå i kylen i de rekommenderade tre timmarna tyckte jag att den fortfarande såg ganska rinnig ut, så jag ställde den i frysen ett tag.

Man ska vara försiktig med att ställa saker i frysen när de enligt receptet ska stå i kylen. Om man har otur fryser en del av smeten medan andra delar fortfarande är för varma. Det har hänt mig förut. Det kan gå fortare än man tror i frysen. Men den här gången gick det bra. Den var fortfarande inte helt fast efter att den hade fått stå i frysen i 20 minuter. Så jag ställde den i kylskåpet igen tills det var dags att bygga ihop tårtan.

Chokladtryffeln såg väldigt trögflytande ut när det var dags att bygga ihop tårtan, så jag trodde inte att det skulle vara någon fara. Men det visade sig ganska snabbt när jag bredde ut chokladtryffel på marängbottnen att den inte tänkte hålla sig inom ramarna för tårtan. Den rann ut över hela marängbottnen och sedan fortsatte den att rinna ner från marängbottnen och ut på tallriken. Efter ett lager hallongrädde, en till marängbotten och ännu ett lager hallongrädde visste chokladtryffeln inga gränser. Den rann utanför tallriken och ner på bänken, och den tog med sig lite hallongrädde också.

Helt ärligt talat förstår jag inte hur det är meningen att tårtan ska hålla ihop om man gör den som det står i det receptet. Om jag hade varit hemma och haft tillgång till alla mina bakredskap hade det kanske gått bättre. Jag hade kunnat spritsa ut en kant grädde runt marängbottnen och bara hällt chokladtryffel i mitten. Sedan hade det nog varit en bra idé att vispa grädden hårt istället för löst som det står i receptet. Det är klart att tårtan kommer att rinna isär om man börjar bre på rinnande saker på en botten utan kant. Jag var faktiskt skeptisk redan från början.

Förutom att den såg hemsk ut och var helt omöjlig att skära upp i fina bitar så var den ändå helt okej. Det var en lagom god midsommartårta med klassiska inslag som grädde och jordgubbar. Men jag tror inte att jag kommer att göra den igen. Om inte annat så var det en nödlösning av mig att använda ett recept som innehåller färdiga marängbottnar. När jag bakar så vill jag göra det från grunden. Hade jag gjort egna maränger kanske jag hade kunnat göra dem med kant också så att det hade blivit bättre. Men nu när vi inte ens var hemma kändes det lagom med en lättbakad, liten fusktårta.

Ett halvt blogginlägg och nästan försenad till jobbet, blev resultatet igår när jag bestämde mig för att sätta mig vid datorn fast det bara var en halvtimme kvar tills jag skulle gå. Onödigt stressigt, tänkte jag först, när jag satt på spårvagnen och försökte lista ut om jag skulle hinna till jobbet i tid eller inte. Det kändes inte lyckat att bara ha hunnit skriva ett halvt blogginlägg och det kändes absolut inte lyckat att kanske komma för sent till jobbet. Då hade jag hellre inte skrivit något alls, och kunnat skriva hela inlägget i ett sammanhang senare, och kommit i god tid till jobbet.

Men sedan tänkte jag om. Vad skulle jag göra i en halvtimme om jag inte hade satt mig vid datorn? Bara suttit och degat? Det låter ju inte så mycket bättre. Jag borde nog koncentrera mig mer på här och nu, än på vad och när. Nu tänker jag att jag har ett blogginlägg jag vill skriva som kommer att ta ca en timme. Sedan försöker jag planera in att hinna skriva det vid en bra tidpunkt. Jag borde istället utgå ifrån nuet. Jag borde tänka: Nu har jag en halvtimme på mig att göra något. Vad vill jag göra? Om svaret blir att jag känner för att blogga så är det väl bättre att göra det än att inte göra det?

Ibland läser jag bok när jag åker spårvagn, men ganska ofta gör jag inte det för att jag vet att jag kommer att hinna läsa så kort bit innan jag är framme. Jag tänker: Då läser jag hellre hemma när jag hinner läsa klart ett helt kapitel. Jag tänker inte: Då sitter jag hellre och glor rakt ut i luften och gör ingenting. Vilket också är ett resultat av att jag valde att inte läsa. Jag är helt koncentrerad på när det passar bäst att läsa, istället för vad det passar bäst att göra nu. Ja, det är säkert mysigare att läsa första halvan av kapitel 7 hemma i sängen där jag hinner läsa det ihop med resten av kapitlet, än att läsa halva kapitel 7 på spårvagnens obekväma säten och sluta läsa efter halva kapitlet för att jag måste gå av. Men det är garanterat mycket mysigare att läsa halva kapitel 7 på spårvagnen än att bara sitta och glo och vänta på att man ska vara framme.

När jag hela tiden tänker att jag ska göra allting senare för att det är mysigare att göra det då uppstår problemet att allt inte alltid hinner bli gjort också. Jag kanske har fyra böcker som jag vill läsa den här sommaren. Det är absolut ingen uppgift som jag ska känna att jag måste bli klar med, utan jag läser ju bara för min egen skull, för att underhålla mig. Om jag bara läser i sängen där det är mysigt och jag hinner läsa hela kapitel kanske jag hinner läsa två böcker i sommar. Om jag läser på spårvagnen också så hinner jag kanske läsa tre. Jag har fortfarande fått läsa i den mysiga sängen lika mycket som jag gjorde annars. Skillnaden nu är att jag har fått ha det halvmysigt på spårvagnen också istället för tråkigt. Jag har inte förlorat någonting på det.

Ändå känns det lite som att jag har ”förstört” en bok genom att läsa den på spårvagnen där det inte är lika mysigt. Men om man ser det så att jag inte hade hunnit läsa den annars så är det väl bättre att läsa den halvmysigt än att inte läsa den alls? Nu tänker jag direkt att jag skulle kunna läsa den mysigt senare. Om jag bara hinner två böcker i sommar om jag bara läser hemma, så kan jag läsa den tredje efter sommaren, istället för att läsa den på spårvagnen och hinna med den i sommar. Jag måste sluta tänka på senare. Det går inte att skjuta på allt tills senare, hur mycket bättre det än skulle bli då.

Mitt liv räcker bara en viss tidsperiod. Jag kommer att ha hunnit läsa fler böcker när jag dör om jag läser på spårvagnen också. Jag kommer att ha hunnit skriva fler blogginlägg om jag skriver även när jag bara hinner skriva halva. Jag kommer i största allmänhet att hinna göra mycket mer saker i mitt liv om jag tar tag i något även när jag bara hinner hålla på med det i en halvtimme, istället för att bara dega i en halvtimme. En halvtimme här och var två gånger om dagen i en vecka blir sammanlagt sju timmar! Och det handlar inte om att vara effektiv. Det handlar om att läsa bok på spårvagnen och ha lite halvmysigt, istället för heltråkigt. Tänk om jag slapp sju timmars tråkighet i veckan bara genom att våga göra saker trots att de bara hinner bli halvklara. Fatta vad underbart!

Jag har bestämt mig. Hellre halvmysigt nu (och helmysigt senare) än (tråkigt nu och) helmysigt senare! Det är det som står i parenteserna som jag oftast glömmer bort, och läser man meningen utan det som står i dem, så håller jag inte med. För jag tänker inte leva mitt liv med bara halvmys. Helmys är värt att vänta på. Läser man däremot meningen med allt som står i parenteserna också så är valet lätt. Helmysigt senare får jag oavsett vad jag väljer. Då är det klart att det är bättre med halvmysigt nu än tråkigt nu. Om jag någon gång hittar en bok som är så bra att jag hellre inte hinner läsa den alls än läser den på spårvagnen så får jag väl hoppa över att läsa den boken då. Jag tvivlar på att det kommer att hända.

Det här lilla 200-bitarspusselt svängde jag ihop på bara en liten stund. Jag brukar nästan aldrig bygga ett helt pussel på samma dag. Men så brukar jag inte bygga pussel med bara 200 bitar heller. Vilka söta små valpar jag byggde ihop!

Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag sminka mig? Vilken handväska ska jag ta? Vad ska jag ha för smycken? Duger nagellacket jag har på mig eller måste jag måla om? Vilken parfym ska jag ha? Ska jag ta fina, obekväma, högklackade skor eller vardagssnygga, bekväma, platta skor? Vilken frisyr ska jag ha? Dessa frågor surrar runt i huvudet just nu, när jag är på väg in i duschen, tillsammans med en del andra frågor. Vad behöver jag ha med mig? När och var ska jag möta upp med Totte? Hur ska jag slå in presenten? Måste jag föra över pengar till mitt betalkort? Det är verkligen inte lätt att gå på fest. Speciellt inte sin sambos föräldrars 2x50 årsfest.

Den här tårtan hade jag tänkt göra till min och Tottes ettårsdag, men det var Totte som fick bestämma den dagen, så vi åt på restaurang då. Nu har jag bakat tårtan idag istället. Inte för att jag är sugen på tårta, men för att jag var extremt sugen på att baka.

Kanske är den god, kanske inte. Jag har hittat på delar av receptet själv och då vet man aldrig hur det blir. Jag var tvungen att ändra lite i receptet under tiden jag bakade för att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Men nu ser den god ut i alla fall. Om jag blir sugen på att äta den också, och inte bara baka den, så ska jag smaka en bit.