Det tar en hel dag att baka chokladbiskvier. Jag har aldrig förut ens försökt göra det på bara en dag. I vanliga fall gör jag bottnarna ena dagen och sedan fyllningen andra dagen. Sedan doppar jag dem i choklad när jag har tid. Antingen samma dag som jag gör fyllningen, eller senare. Men nu har mamma beställt biskvier för att ta med till sitt jobb och det här är sista dagen vi är i Uppsala, så nu gäller det att bli klar på en gång.

Ganska mycket av tiden är dötid. Man måste vänta medan bottnarna svalnar, vänta medan fyllningen kallnar och vänta på att chokladen ska bli rätt konsistens. Så även om det inte går att baka chokladbiskvierna på kortare tid än en hel dag, så är man inte upptagen med att baka hela dagen. Det är bra, för då hinner man gå till Konsum och köpa godis och titta på 24 med Totte också.

Tråkigt nog kommer jag inte ens att hinna äta någon biskvi själv när de är färdiga. De måste kallna hela natten innan de är helt klara. Men jag har tjuvsmakat lite på fyllningen, så jag får väl vara nöjd ändå. Det roligaste är ju faktiskt att baka, inte att äta chokladbiskvierna.

Det finns bara en plats att vara på sista april: Uppsala! Dagen har varit underbar, med fint väder och trevligt sällskap. En riktigt lyckad sista april!

Vi åt sillfrukost och drack champagnelunch istället för att göra i den mycket vanligare ordningen, champagnefrukost och sedan sillunch. Det passade oss bättre. Förutom Totte som inte tycker om vare sig sill eller skumpa.

Forsränningen såg vi från restaurang Alexanders uteservering. Där kunde man sitta alldeles vid räcket intill Fyrisån och se på det som var kvar av flottarna. Det var perfekt att slippa trängas med annat folk mitt inne i stan, men det var lite synd att man inte fick se någon hel flotte. Alla hade gått sönder i de två vattenfall som de hade åkt nerför innan de kom till oss.

En underbart god pastasallad som min syster hade gjort fick bli picknick-lunch i parken. En exotisk fruktsallad som jag hade gjort fick bli efterrätt. Några drinkar som Totte blandade till fick komplettera champagnen.

Sedan betade vi av två klassiska sista april-grejer med mina föräldrar. Mösspåtagningen (som var väldigt svår att fota, men man ser att det är en folkmassa i backen) och OD-kören som sjunger in våren. Mycket trevligt! Totte passade på att ta en tupplur på picknick-filten. Jag åt jordgubbar tills jag sprack.

Väl hemma hos mina föräldrar igen var det dags för mat. Pappa och Totte var grillmästare och jag stod för efterrätten, vit chokladmousse med björnbär, hallon och blåbär. Allt var jättegott!

Ingen sista april utan en kase. Elden är så varm att man nästan inte står ut när man står nära den, men så fort man placerar en människa mellan sig själv och elden så fryser man. Den värmer inte upp hela området. Fyrverkerierna var fina, men irriterande. Totte och jag trodde att de var slut flera gånger. Det kom någon extra fin raket, sedan hände inget på ganska länge, ibland applåderade till och med folk. Så då trodde vi att det var slut och började gå bortåt för att köpa lotter, men precis då kom det alltid mer fyrverkerier. Så då stannade vi och tittade igen. Efter femte gången vi trodde att det var slut så var det verkligen slut också.

Egentligen går det inte att beskriva hur sista april i Uppsala är, och i år har det till och med varit bättre än vanligt. Man umgås med de man trivs med, man dricker alkohol på offentlig plats från tidig morgon till sen kväll, man har picknick, man följer traditioner, man samlas vid kasen på kvällen och man har det riktigt bra hela dagen. Alla gör det. Vanliga, respektabla 50-plusare, som mina föräldrar, dricker champagne i parkerna. Allt från bebisar till gamlingar träffas vid kasen. Om man befinner sig i Uppsala på sista april kan man inte låta bli att fira. Det är så underbart det är!

Nu är vi på väg till Uppsala igen, jag och Valdemar. Men den här gången har vi tagit med oss Totte och Maddi. Vi ska fira sista april i Uppsala. Roligt!

En del människor kan inte sova på tåg. Det går liksom inte hur gärna de än skulle vilja. Andra människor vill inte sova på tåg. De tycker att det skulle vara pinsamt eller besvärligt. Sedan finns det en tredje kategori människor som både kan och vill sova på tåg. Både Totte och jag tillhör den här tredje kategorin.

Totte och jag har varsin kudde med oss på tåget och somnade nästan när vi kollade på ett avsnitt 24 på min dator. Så när vi kollat klart lade vi oss till rätta i en enda stor myshög av armar, knän, kuddar och huvuden. Sedan sov vi bort en stor del av tågresan. Mysigt!

Valdemar och Maddi tillhör kategorin av gosedjur som inte vill sova på tåg. Det är första gången Maddi åker tåg, så han är för nyfiken på allt som händer för att vilja slösa bort tiden med att sova. Valdis visar honom gärna hur det fungerar på tåget. Men ibland måste vi tvinga dem att ligga och sova i väskan, för det kan vara farligt för små gosedjur att springa runt i tåget för mycket.

Sushi är riktigt gott, tycker jag. Men jag äter den helst ensam. Bland annat för att jag passar på när Totte inte är hemma, för han gillar inte sushi. Men framförallt för att man ser så ful ut när man äter det.

Pinnar är jag ganska bra på att äta med, så det är inte det som är problemet. Det är just sushi som är svårt att äta snyggt. Kinamat kan jag äta med pinnar utan att se ful ut.

Om man tar en hel bit sushi i munnen ser man ut som en blåsfisk med matsmältningsproblem. Det går nästan inte att tugga för att man har för mycket i munnen samtidigt.

Försöker man undvika att få en hel bit sushi i munnen så måste man bita av. Det här brukar oftast inte gå så smidigt till. En del sushibitar går inte ens att bita av. Då är det bara riset som delas men hela räkan, fisken eller algen följer med och sticker synligt ut från munnen. Lyckas man bita av så är det inte alltid säkert att den bit man inte tog i munnen går att hålla fast med pinnarna längre. Den ändrar form och vill ramla ner på tallriken igen. För att undvika för höga fall kan man luta sig nästan ända ner i tallriken när man biter. Men då ser man ut som en väldigt närsynt person som har glömt sina glasögon eller något. Det är helt enkelt inte lätt.

Så helst äter jag sushi hemma i min ensamhet. Men jag har ätit det på sushirestaurang några gånger också. Man får skärpa till sig och försöka låta bli att tänka på hur ful man ser ut. Som tur är har de jag ätit sushi tillsammans med sett lika fula ut dem, och vi vet om det allihop, så det gör inte så mycket. Men jag skulle inte rekommendera sushi till en jobblunch med viktiga affärskontakter.

Jag har kommit fram till att jag behöver ett projekt. Inte för att jag inte redan har massor att göra, utan för att jag vill se någonting hända. Jag behöver ett projekt som jag kan jobba med, och där jag kan se ett resultat växa fram.

Jobbsökandet ser jag inte mycket resultat ifrån. Löptränandet inför tjejmilen ger resultat, det vet jag, men det är ändå inte som att jag ser det växa fram. Jag kan ju inte fysiskt titta på min egen kondition.

Så nu har jag bestämt mig för att ta tag i lägenheten. Jag ska tvinga Totte att vara med också. I alla fall på det som känns taskigt att göra utan honom. Vi ska möblera om, sortera ut saker att slänga, ta upp saker jag använder från källaren och ge dem bra platser i lägenheten, sätta upp tavlor, ta ner vinterjackorna i källaren, samla ihop alla småsaker i lägenheten och placera ut dem igen på ett mer uttänkt sätt och sist men inte minst ska vi storstäda. Vi ska damma, tvätta fönstren, skura golven och göra rent filtret i fläkten. Vi kommer att ha att göra i flera veckor framöver.

Imorgon är vi hemma båda två, så då kan vi börja. Sedan får vi se hur långt vi kommer. Jag kan fixa och dona lite varje dag när jag har tid. Det bästa av allt är att för varje timme jag lägger ner kan jag se vad som blivit gjort och jag kommer att vara närmare ett färdigt resultat. Det känns bra.

Ibland tror jag att ingen skulle tycka om mig om de upptäckte hur tråkig jag är. Det finns tillfällen då jag undrar varför min underbara Totte egentligen bryr sig om tråkiga mig. Men jag vet i alla fall att han gör det, så det känns bra.

Det är inte ovanligt att jag undviker folk som tycker om mig. Det känns dumt att riskera att träffa dem för ofta, för då finns det större risk att de upptäcker hur tråkig jag är. Jag brukar inte undvika mina kompisar eller Totte. De känner mig så bra. De vet att jag är tråkig ibland, och ändå fortsätter de att vara mina kompisar. Så jag är inte rädd att det ska hända något om de ser mig tråkig.

En kund sa till sin flickvän i telefonen: "Hon i kassan var jättesnäll.". Efter det vände jag mig bort från honom och koncentrerade mig så mycket jag kunde på att försöka hitta en ny kund som ville komma till min kassa. Jag vill sluta när jag är på topp liksom. Tänk om jag hade pratat mer med honom och sagt något dumt. Då hade det han kommit ihåg av mig varit det dumma jag sa istället för att jag var jättesnäll.

När det gäller avlägset bekanta och nya bekantskaper händer det också att jag undviker dem om jag tror att de tycker om mig. En bekant som jag inte träffar så ofta känns det liksom bättre att låta bli att träffa igen så länge vi hade roligt sist vi sågs. Då är ju minnena positiva. Om vi ses igen kanske det blir mycket sämre. Och nya bekantskaper försöker jag umgås så mycket så möjligt med i början för att få dem att börja tycka om mig. Men sedan när jag inser att de tycker om mig gäller det att hålla sig undan. Jag har lyckats lura en person till att jag är rolig. Bästa att undvika personen för att inte avslöja hur tråkig jag är.

Sorgligt nog tänker jag såhär när det gäller mina kollegor också. En del är mina vänner. De undviker jag inte, för de känner mig redan. En del kan man säga är mina bekanta, som tycker om mig för att de tror att jag är rolig. Och en del är de som redan tycker att jag är tråkig. Kanske för att jag är det eller kanske för att vi inte passar ihop. När jag kommer till jobbet brukar jag hoppas på att få sitta i en kassa nära en av mina vänner. Men om inte det går vill jag sitta nära en av de som vet att jag är tråkig. Då kan jag inte förstöra någonting. Om jag får sitta nära en som är bekant så måste jag hela tiden försöka låta bli att vara tråkig så att inte hon ändrar uppfattning om mig.

Totte har sagt åt mig att sluta. Han säger att jag inte är tråkig och att jag måste sluta undvika folk som tycker om mig. Jag vet att han har rätt. Det är ju dumt att undvika en bekant för att vi hade kul sist vi sågs. Det finns ju stora förhoppningar om att vi har kul när vi ses igen. Och om vi inte har det, så gör väl det ingenting. Då finns det ju anledning till att undvika den personen sedan. Men det är inte så lätt att bara ändra på sig. Jag känner mig tråkig, speciellt när jag deppar över jobb, så det känns dumt att träffa bekanta då och visa hur jag är.

Här har ni mig som indian på personalfest med Vilda Västern-tema. Det flesta andra har slängt på sig en rutig skjorta och påstår att de är utklädda till cowboys, men jag tycker om att anstränga mig lite. Så jag letade fram ansiktsfärgerna jag har och målade både krigsmålning och pocahontastatuering. Inte för att någon verkar bry sig.

Ganska ofta känns det som att alla andra hinner med att ta det lugnt mycket oftare än jag hinner ta det lugnt. De hinner göra roliga små saker som att ta en promenad eller spela bingo oftare än mig också. Tidigare har jag inte förstått vad all denna tid kommer ifrån när jag själv känner att jag alltid har tusen saker att göra. Nu har jag börjat förstå.

Så mycket av min tid går åt till att prata och planera. I vanliga fall hinner man ta det lugnt och bara slappa om man har en timme till övers. Eller så hinner man ta en promenad. Men när jag har en timme till övers kan jag prata bort den i ett nafs. I alla fall om det är Totte, mamma eller min syster jag pratar med. När jag var i Uppsala pratade väl Totte och jag i telefon i kanske en och en halv timme åt gången, varje dag. Det är inte bara jag som pratar förstås. Egentligen tycker jag ännu bättre om att lyssna än att prata. Speciellt när jag har styrt in samtalet på ett ämne som jag är nyfiken på vad den andra personen har för tankar kring.

Pratandet innefattar ofta planering. Ibland är det specifik planering som att jag och Totte pratar om vilken mat vi ska äta ikväll, om vi ska gå på bio i veckan eller vad den ena eller den andra av oss vill göra klart innan vi kan sätta oss och kolla på 24 tillsammans. Ibland är det lös planering som att det skulle vara trevligt att flytta till en större lägenhet och i så fall om vi vill ha balkong eller uteplats. För mig känns det viktigt att prata om vad man planerar för att veta att man är på samma spår. Och om hela samtalet drar ut på tiden och vi drömmer oss bort i exakt möblering av den framtida lägenheten så tycker jag bara att jag har haft en mysig kväll. Trots att vi pratade bort hela timmen då vi hade tänkt kolla på 24.

Oändligt mycket av min tid går åt till planering i det tysta också. Jag kan sitta och bläddra fram och tillbaka i almanackan hur länge som helst bara för att fundera ut vilken dag som skulle passa precis perfekt till att gå på stan och köpa en glödlampa. Om det är något annat, som att bjuda hit mina föräldrar från Uppsala, jag ska hitta en perfekt dag till så tar det ännu längre tid att bläddra i almanackan. När jag säger något till Totte eller mina föräldrar, eller någon kompis, så kan det ibland låta som ett löst förslag som jag kom på medan jag pratade. Men oftast har jag suttit och bläddrat och funderat i flera dagar innan jag säger något. Jag saknar helt förmågan att vara spontan på det sättet. Men jag älskar att planera, så det är ju därför jag gör det.

En hel del tid går åt till att utföra saker jag har planerat också. När jag för några veckor sedan fick veta att vi skulle hem till Tottes föräldrar klockan sex på påskafton började min hjärna genast jobba på högvarv. Efter ett tag hade jag planerat de perfekta muffinsen att baka till ändamålet: gula citronmuffins. Jag planerade också vilka kläder jag skulle ha på mig och vilket nagellack. Det är inte undra på att min tid dagarna precis innan påskafton gick åt till att måla naglar, tvätta exakt de kläder jag planerat att ha och köpa ingredienser till muffins. När påskdagen kom var det muffinsbak som gällde, inget annat.

När Tottes kusin och hans sambo fick veta att de skulle hem till Tottes föräldrar klockan sex på påskaftonen hände nog inte så mycket alls. De bokade väl in tiden i hjärnan, så att de inte skulle få för sig att göra något annat då, men så mycket mer än så tror jag inte hände. På påskaftons dag hade de spontant fått för sig att spela basket i det fina vädret. När de berättade det fick jag känslan av att de i princip bara fördrivit tiden och väntat på att det skulle vara dags att åka. Detta medan jag stod och bakade för fulla muggar och undrade hur jag skulle hinna bli klar i tid. Vad härligt det skulle ha varit att ha tid att spela basket om man kände för det, men ändå inte behöva spela basket om man ändrade sig.

Resultatet blev att jag och kusinens sambo var lika fina båda två. Jag kommer inte ihåg vad hon hade för nagellack och hon kommer nog inte ihåg vad jag hade för nagellack heller. Hon fick spela basket och jag fick bjuda på muffins som nästan ingen åt av för att alla var så mätta efter maten. I mitt huvud var det perfekt att bjuda på muffins, och jag skulle nog inte vilja ha det ogjort heller. Men jag kanske borde ge mig själv lite tid att andas ibland. Det skulle väl inte ha varit hela världen om jag kom utan muffins?

Det löjligaste med att ägna så mycket tid åt att prata och planera, och dessutom göra det för att man tycker om det, är att det inte går att berätta om det för någon. "Vad gjorde du igår?" "Jag planerade i två timmar." Det låter liksom inte riktigt lika bra som "Jag spelade basket.". De kvällar Totte och jag lyckas sätta igång ett avsnitt av 24 direkt kan jag säga att jag kollade på 24 om någon frågar, men det är inte de kvällar som är mina favoritkvällar. Mina favoritkvällar är de då vi har snackat hela kvällen. Fast det kan man inte säga när någon frågar, så därför känns det ibland bättre att klämma in ett avsnitt 24 också.

Jag ska sluta noja. Jag lever inte för dem som frågar. Jag lever för mig, och jag tycker om att prata och planera, även om det låter löjligt. Fast jag önskar att jag hade mer tid till att bara ta det lugnt också. Kanske är skillnaden mellan mig och personer som har tid att slappa, att jag vägrar att låta livet hända mig. Jag vill kunna styra det, så att det blir så bra som möjligt. Andra är nöjda med vad som dyker upp. Men när jag hela tiden planerar så missar jag de roliga stunder som ibland bara händer för att man har tid att göra precis vad man kommer på att man vill göra just då. Å andra sidan kan man missa ett tillfälle att göra något roligt när man har tid, för att man inte har förberett det som måste förberedas för att man ska kunna göra den saken. Jag kommer nog aldrig att sluta planera. Frågan är om det är bra eller dåligt.