Ikväll är det serien 24 som gäller! Totte har aldrig sett 24 förut så vi kollar på säsong 1 nu. Vi ska försöka hinna så många avsnitt som möjligt ikväll. Gurkstavar och morotsstavar med tzatziki är kvällens tilltugg.

Det var värdelöst att träna idag. Det kändes tungt och jobbigt och var inte alls kul. Olikt mig. Jag brukar tycka om att träna. Det jag inte brukar tycka om är att ta mig till gymmet, byta om och duscha efteråt. Men träna brukar jag tycka om. Men, som sagt, idag var det värdelöst.

Jag sprang i en kvart. Sen gav jag upp. Inte mycket till träning inför tjejmilen. Men det är ju typ ett halvår kvar. Vissa dagar bara blir det såhär. När jag är hemma och förbereder mig för att gå till gymmet tror jag att allt är som vanligt, att jag bara inte vill gå för att det är jobbigt att byta om. Men så när jag kommer dit och börjar träna tar det bara emot. Hela min kropp skriker att den inte vill träna. Och då fortsätter jag ett tag ändå för att det går att träna på bara viljestyrka.

Men jag undrar om det är så bra att träna alls när kroppen känner så. Förmodligen inte. Jag borde lägga ner direkt och träna dubbelt nästa gång när det känns bra igen istället. Men det är så himla irriterande att jag inte vet vad det beror på. Och att jag inte vet förrän jag börjar träna, att det känns som det gör den gången. Svårt att göra något åt liksom.

Drömmen jag hade i natt var intressant och obehaglig. Jag var död. Det gjorde mig väldigt ledsen. Jag tillbringade mycket tid ensam med Totte, för det fick mig att må bättre när han pratade med mig fast han inte visste att jag var där. Samtidigt som han sörjde mig så tröstade han mig.

Ibland följde vi med våra kompisar och spelade Rock Band. Men jag tyckte alltid att det var obehagligt att ha andra människor runt mig. Det var tråkigt att se Totte ledsen fast han var med sina kompisar och gjorde något roligt. Och jag blev ledsen när Rock Band-mikrofonen inte gav utslag hur högt jag än sjöng.

Sedan när Totte hade sörjt färdigt och började må bättre, så var jag inte ledsen över att vara död längre. Han hade tröstat mig och jag visste att han skulle klara sig bra utan mig i fortsättningen. Då bestämde jag mig för att inte vara kvar längre. Jag var nöjd med att vara död så jag försvann.

Undrar om det är så det funkar på riktigt när man dör. Jag vet inte. Du vet inte. Ingen vet. Men det låter ganska bra om man får vara kvar hos sina nära och kära medan de sörjer, så att man inte lämnar dem förrän man vet att de mår bra igen. Och så att de kan trösta en för att man är död.