Vårt kallvatten har intagit färgen orange. Vårt varmvatten är fortfarande genomskinligt. Vad kan detta bero på?

Det ser värre ut i verkligheten än på bilden. Jag valde att inte borsta tänderna ikväll. Imorgon ska vi fråga grannarna om de har samma problem.

Det var inget fel alls på chokladen i kalenderhuset, trots att den är några år gammal. Den är jättegod!

Nu har jag tagit fram alla julkalendrar, så det är bara att börja öppna lucka ett så fort Neo kommer hem från farmor och farfar.

Neo vann tävlingen om vem som har flest kalendrar i år. Totte kom helst klart sist. Inte bara för att han endast har två stycken varan han delar en med mig, utan även för att han inte har skaffat någon av dem själv.

Jag vann dock tävlingen om finast julkalender, en chokladkalender i form av ett hus som jag fick av min bror för några år sedan. Jag bygger upp den varje år, men jag har inte velat förstöra den, så chokladen är kvar i. Jag ska nog testa att öppna en lucka i år och se om den går att äta.

Mitt fina kalenderhus.

Min, Neos och Tottes hela kalendersamling.

Nu är jag i Falun för att jobba två dagar och umgås med en kompis en halv dag. Det gick förvånansvärt bra att gå upp kl 4 i morse för att hinna med tåget, men då hade jag i och för sig vaknat fjorton gånger på natten redan.

Jag har väldigt ont i halsen idag, så jag håller tummarna för att jag inte ska bli sjuk. Under tiden äter jag halstabletter, jobbar och tänker på annat.

Ser ni något märkligt med mitt hotellrum? Först tyckte jag att det var väldigt trevligt med extra fåtöljer och skrivbord med spegel. Sedan upptäckte jag, till min fasa, att rummet inte har någon TV! Hur ska jag klara mig ensam utan TV!?! Perfekt tillfälle att läsa bok!

Det konstigaste är nästan att hotellrummet har en fjärrkontroll. Jag undrar vad den går till, för den är misstänkt lik en TV-kontroll, men TV finns det som sagt ingen. Ytterst märkligt!

Badrumshyllan på nedervåningen blev klar idag. Nu kan hela familjen borsta tänderna nere.

Allt vi gör här hemma tar längre tid än man tror. Varje dag har vi dessutom mindre tid än vi kunde föreställa oss till att göra saker. När man har räknat bort jobb, sömn, äta och natta Neo så har man bara ett par timmar kvar på dygnet. På dessa ynka timmar ska man dessutom hinna med att tvätta, diska, betala räkningar eller öppna post. För mig tar det även ganska lång tid att bestämma vad jag ska ha på mig på jobbet för i princip alla mina byxor och leggings har gått sönder och det börjar bli för kallt för att bara ha kjol.

Jag är i alla fall glad att vi hinner någon liten sak varje dag. Idag hann jag alltså fixa badrumshyllan. I helgen satte vi upp Neos lampa i taket och igår köpte vi lampor till hallen uppe och nere. Sakta men säkert kommer vi i ordning här i radhuset.

I helgen kommer min syster hit och hjälper till med inredningstips. Det ska bli roligt. Man blir ju alltid extra taggad att fixa allt när man väl har fått en bild av exakt hur man vill ha det.

Vi har delat upp det lite så att jag diskar handdisk och Totte sköter diskmaskinen. Det händer att vi gör tvärtom också, men i stora drag är det min uppgift att handdiska. Detta främst för att saker inte blir rena när Totte handdiskar dem.

I vår första lägenhet hade vi inte ens diskmaskin. Då tycker jag att jag skötte disken hyfsat bra. Då kunde jag fylla upp hela diskhon och diska ett stort lass. I vår förra lägenhet gick det sämre. Jag trodde ibland att det var för att det bara var enstaka grejer som skulle diskas eller för att det alltid var fullt i diskstället (och jag hatar och vägrar att torka disk).

Nu i radhuset känns det inte längre som en bestraffning och mardröm att behöva diska en kastrull. Nu har set kristallklart gått upp för mig att det är den förbannade barnspärren som har hindrat mig från att diska i förra lägenheten. Jag skjuter på att diska för att det är oändligt jobbigt och nästan omöjligt att diska. Nu när det är lätt igen gör jag det gärna på en gång.

Här i radhuset behöver jag bara två händer för att diska kastrullen på bilden, en hand på kastrullhandtaget och en hand på diskborsten. Tänk vad bra att jag faktiskt har två händer! Inga svårigheter alls!

I förra lägenheten behövde man tre händer för att diska kastrullen på bilden. Utöver de två händerna beskrivna ovan behövde man en tredje hand på pinnen på kranen. Om man inte höll fast den längst åt vänster (för att få varmt vatten) åkte den tillbaka till mitten och gav i bästa fall ljummet vatten, oftast kallt. Personligen har jag inte tre händer, så det här blev en ständig kamp mellan varmt vatten och diskande med borsten.

Ja, det är bra att barn som når upp till kranen inte kan bränna sig. Ja, det är bra för miljön att inte diska under rinnande vatten. Men Neo når inte på långa vägar upp till kranen. Och man måste ju för sjutton kunna få diska en kastrull utan att behöva fylla upp hela diskhon!

Nu är äntligen diskmardrömmen över! Mina två händer räcker för att få uppgiften utförd. Aldrig ska det behöva stå odiskad disk i köket igen! Jag älskar det här radhuset!

Nu har vi lämnat ifrån oss nycklarna till lägenheten. Vi är inte längre stadsbor. Nu bor vi i förorten i radhus och det finns ingen återvändo.

Både Totte och jag tyckte att det bara var skönt att bli klar med det. Resan vi började i juli, för mer än tre månader sedan, är äntligen slut. Nu har vi ingenting mer med mäklaren eller köparen att göra. Nu kan vi koncentrera oss på att göra fint i radhuset.

Vår nya värmepump installerades idag. Den värmer skönt och ser bra ut. Perfekt!