38,0 ... Det är helt ofattbart. Jag brukar aldrig ha feber, hur sjuk jag än är. Och när jag har feber har jag typ max 37,4. När jag är frisk brukar jag aldrig ens komma upp i 37. 36,6 är inte helt ovanligt. Och det kan gälla även om jag har ont i halsen och är snuvig. Nu har jag 38,0. Jag är förvånad att jag står upprätt. Det gör jag i och för sig inte. Jag sitter i sängen. Men ändå.

Inte undra på att jag har mått så dåligt idag. Jag har varit trött och orkeslös. Men framförallt har jag ont i halsen och nacken, på höger sida. Det är som att någon ondska har spridit sig från munnen, ner i halsen, upp i gommen, ut till nacken och upp i bakhuvudet. Det är ingen trevlig känsla. Det gör extra ont i halsen när man sväljer. Förutom när man sväljer glass. Det blev inte GI idag. Och det gör extra ont i nacken när man ligger ner och försöker vila, för då måste man vila huvudet mot något. Minsta lilla ansträngning för nacken gör ont.

Det blir till att ligga hemma och ha tråkigt, ha ont och inte få något gjort ett tag till med andra ord. Fruktansvärt irriterande!

Mitt liv går för fort. Jag hinner inte med. Ligger efter med allt. Dagarna bara går. Viktiga datum passerar. Men jag får aldrig något gjort. Saker jag måste göra staplas på hög tills berget är så stort att jag inte vet var jag ska börja längre. När det enda jag vill göra är att ta tag i sakerna så är hela dagen redan planerad med mat, sömn, jobb eller fest. Det blir aldrig tid till det jag vill göra eller måste göra för att inte ligga efter. Kan livet bara stanna så att jag får komma ikapp?! Nej, för jag måste till jobbet om en timme och jag vet att jag inte kommer att hinna göra något annat än att äta och jobba idag heller.

Våren knackar på dörren och visar att den är på väg. Solen skiner envisare än på länge och kylan ute är inte riktigt så kall som den brukar vara. Allt färre människor har mössa och vantar på sig ute. Klädaffärerna gör reklam för korta kjolar och linnen. Många kunder igår köpte glass.

Solen gör mig glad när den lyser i ansiktet och jag kan inte låta bli att le. Själv vågar jag inte gå ut utan mössa. Jag vet hur lätt jag fryser, och det är faktiskt fortfarande väldigt kallt i skuggan och blåsten. Sommarkläder känns för tidigt att investera i. Men jag vill fira att våren är här på något sätt.

Rent teoretiskt känner jag för en glass. Det skulle vara det perfekta sättet att välkomna våren. Det finns dessutom ett par olika nya sorter som jag är nyfiken på hur de smakar. Men egentligen är jag inte sugen på glass. Den är den här underliga GI-metoden. Det skulle säkert vara gott med en glass, men jag känner ju inte att jag måste ha en. Borde jag inte låta bli då?

Vad kan man göra för att visa sin respekt för att våren har kommit om man inte ens kan äta en liten glass? Jag får glädjas åt alla andra vårfirare som fortfarande har kvar glassuget. Förr eller senare blir det nog en glass för mig också, när jag mer än bara teoretiskt känner för en.

Hur kommer det sig att gamlingar generellt sett är trevligare mot en när man jobbar i kassan? De är noggrannare med att säga hej. De pratar gärna. De säger ofta tack när jag berätta hur mycket det kostar, vilket jag i och för sig tycker är skumt. Sedan gör de allt de kan för att betala med jämna pengar för att (som jag uppfattar det) det ska bli enklare för mig.

Det kanske är så att gamlingarna ser det som en social grej att gå och handla. För en del kanske kassörskan är den enda personen de har en anledning att prata med på hela dagen. Andra kanske minns hur det var när de var små och man beställde allt över disk. Det kanske tycker att det är tråkigt att man inte måste prata med kassörskan längre, så de gör det ändå för att de fortfarande vill.

Jag har aldrig sett en person över sextio prata i mobilen medan de handlar. Det kan ju delvis bero på att inte så många personer sextio har mobiler. Fast jag tycker mig se en tendens att ju äldre personen är desto pinsammare tycker den att det är att prata i mobilen när den ska betala . Det finns därför olika scenarion som kan utspela sig om det ringer när de ska betala.

En tjugoåring svarar i mobilen samtidigt som hon/han drar sitt kort och pratar på medan hon/han slår koden. Om det blir fel kod eller något annat krångel kan hon/han säga "Vänta en sekund" och ta ner mobilen från örat tills köpet gått igenom. Sedan prata hon/han vidare medan hon/han packar sina varor.

En trettioåring svarar och säger "Jag ska precis betala nu, vänta lite." och betalar med mobilen liggandes bredvid kortläsaren. Sedan pratar de lite snabbt medan de börjar packa i varorna, men avslutar snart samtalet för att kunna packa fortare.

En fyrtioåring svarar och säger "Jag står i kassan. Jag ringer upp dig om fem minuter." och lägger på.

En femtioåring låter det ringa och betalar i lugn och ro, för att sedan ta upp mobilen som antingen har slutat ringa eller fortfarande ringer. Om den fortfarande ringer så klickar de den. Om den har slutat ringa så kollar de vem det var som ringde. En del femtioåringar vågar inte låta det ringa, så de tar upp mobilen och klickar den innan de betalar.

En sextioåring hör inte att det ringer, eller förstår inte att det är deras mobil. Om de trots allt inser detta så ber de om ursäkt flera gånger och klickar den.

För mig som sitter i kassan spelar det egentligen ingen roll om personen pratar i mobilen medan de betalar eller inte. Så länge de betalar i samma takt som de skulle ha gjort annars. Tjugoåringarna är oftast väldigt bra på att betala samtidigt som de pratar i mobilen, så för mig går det bra. Men hur man än vänder på det så är gamlingarna trevligare. Även om jag inte tycker att man måste vara trevlig mot kassörskan om man har ett telefonsamtal i full gång.

Nog är det trevligt när en gamling läser på min namnskylt, lyfter på hatten och säger "Godkväll, Erica." med ett leende. Fast det är lite läskigt också.

Melodifestivalen brukar varje år gå ut på att skratta åt hur dåliga bidragen är, klaga på vilka bidrag som går vidare och till slut bli besviken på vem som vinner, för mig. Men i år har det varit lite annorlunda.

I några delfinaler har det funnits jättemånga bra låtar. Caroline af Ugglas gick vidare från andra chansen. Och jag ville faktiskt att "La Voix" skulle vinna.

För en gångs skull håller jag med svenska folket istället för jurygrupperna. Ofta brukar jag tycka att jurygrupperna har rätt. De röstar på den bästa låten när det nu faktiskt är låten som tävlar. Istället för att göra som många gör bland svenska folket, rösta på artisten för att han eller hon brukar vara bra.

Det är underbart när man inte kan förklara varför man gillar en viss låt. Man bara gillar den. Så är det för mig med "La Voix". Jag kan inte påstå att jag tycker om opera. Jag kände inte till Malena Ernman innan det här. Jag vet helt enkelt inte varför jag tycker om låten. Det är väl något speciellt med den i och med att det inte bara är jag som tycker om den.

Bra gjort, svenska folket! Nu fick vi "La Voix" där vi ville ha den, på första plats!

Mitt hår får tydligen inte mer volym än såhär. Men det funkar. Ser ganska bra ut ändå.

Den lampan gav mig mer besvär än jag kunde ana. På beskrivningen från IKEA har man tre sladdar som hänger ner från taket. Mycket riktigt, vi har tre sladdar som hänger ner från taket, konstaterade jag när jag tagit bort den gamla lampan. Men varför var bara två av dem inkopplade i den gamla lampan?

På de fina bilderna i IKEA-beskrivningen har man en svart, en vit och en randig sladd. Förmodligen för att beskrivningen inte är i färg. Men i verkligheten har vi en grön, en blå och en brun sladd. Hur i allsina dagar är det meningen att man ska kunna veta vilken som är vad?

"Den som inte var inkopplad i den gamla lampan borde vara jord." tyckte pappa. Jord är den enda sladd man klarar sig utan, så de två som var inkopplade måste vara fas och noll. Låter rimligt, men vilken är vilken av de två?

Jag fick ringa brorsan elektriker. "Har du jord i vägguttagen?" Har jag vadå? Aja, det är de där metallfärgade grejerna och plastkanten som gör att hålet inte är riktigt runt han frågar efter. "Nej, inte i vardagsrummet, men i köket har jag det." Köket gills tydligen inte. Ska lampan sitta i vardagsrummet så är det där jag ska kolla.

Nähä, men om sladden i taket som inte var inkopplad i den gamla lampan inte är jord, vad sjutton är den då? "Det kan vara en till fas. Det blir inte bra om du kopplar in den som jord om det är en till fas." Jaha, hur vet man det då. Kolla med en glödlampa. Men jag får inte röra ändarna på sladdarna. "Då kan du få en kyss." Jag hör hur min bror ler i telefonen. Kyss, han menar ström genom kroppen.

Till slut kom vi fram till att den tredje sladden var en till fas. Brorsan hade redan koll på vilken färg som var fas och vilken som var noll, men det dubbelkollade vi också med glödlampan. "Dra ur proppen innan du jobbar med sladdarna." hade både pappa och Totte sagt. Jag själv hade tänkt så också innan någon av dem sa det.

Jaha, vilken propp hör till vad? Ingen vet, inget står. Jag får väl dra ut en propp i taget tills rätt lampa slocknar. I med den gamla lampan igen, så att jag kan se när den slocknar. Hoppas att inget dumt händer när jag tar bort ström från diverse saker. Spisen, kylskåpet och TV:n till exempel. Så, där slocknade lampan. Vad mörkt det blev. Alla lampor i hela vardagsrummet slocknade förstås.

"Har du ingen ficklampa?" undrar brorsan. Nej, jag har ingen ficklampa. Och om jag hade haft det så har jag ingen hand att hålla den med. "Är inte Totte där?" Nej, han jobbar. Och jag vill ha det här klart nu. Eller i alla fall idag. Inget blir någonsin gjort om man ska hålla på och skjuta upp det hela tiden på grund av småsaker, som lite mörker. Jag ser ju vad jag gör i alla fall. Lite sol lyser det in genom fönstret och ögonen vänjer sig snabbt.

Balanserandes på armstödet på soffan och med båda armarna rakt upp försöker jag skruva i den första sladden på sin plats. Helt omöjligt. Lampgrejen går inte att ha vinklad åt sidan när man jobbar med den, för sladdarna är för korta, så jag måste ha den nästan helt uppåt. Enda hållet man kan se in så att man ser sladdarna är rakt från sidan, men jag tittar nästan rakt underifrån, för jag är inte längre än så. Varför ska vi ha så fruktansvärt högt i tak?

Nära att ge upp. Jag ser ju inte vad jag gör. Okej, jag får köra på känsla. Lyckas till slut få i ena sladden. Armarna värker så att de skakar. Börjar på nästa sladd. Då åker den första ur. Den satt inte så bra ändå då. Jobbigt! Det här fungerar inte. Det gäller att tänka om. Det finns en gräns när man ska sluta vara envis och pressa sig och när det är dags att komma på något nytt. Det betyder inte att man har gett upp.

Fixar en jättefin anordning med ett bord, en kartongbit och en stol. Nu slår jag nästan huvudet i taket när jag står upp. Inte riktigt men nästan. Jättebra insyn. Slipper jobba med armarna rakt upp. Soffan står i vägen för att jag ska komma riktigt nära. Får jobba med armarna nästan rakt fram istället. Jobbigt!

Den här grejen kan ju inte hänga i sladdarna när jag väl fått dit den. Jag måste ta med mig vingmuttern upp på stolen, så att jag kan ta den med ena handen och skruva fast den medan jag håller i lampgrejen med andra handen. Bra, inga fickor. Jag får ha den i munnen.

Så på en stol på ett bord i vardagsrummet som bara lystes upp av lite kvällssol, med en vingmutter i munnen och armarna rakt fram lyckades jag till slut få fast sladdarna på sin plats. När jag dragit åt den sista sladden så hårt jag kunde en sista gång höll mina axlar på att explodera. Dags för vingmuttern. Men den ville inte alls. Med mina darrande händer var det omöjligt att få gäng på den. Innan jag fick panik lyckades jag i alla fall få fast den längst ut på skruven, felgängad.

Men det räckte för att lampan inte skulle ramla ner. Sedan stod jag och vilade axlarna så länge jag hade tålamod till. Livrädd för att muttern skulle lossna när som helst. Så gjorde jag ett nytt försök. Vilken omöjlig mutter. Jag fumlade med den tills axlarna började sprängas igen och fick med nöd och näppe tillbaka den på felgäng innan mina armar helt slutade att fungera.

Tredje gången gillt. Vingmuttern kom till slut på plats. Det var en otrolig lättnad när jag fick gäng på den. Då visste jag att allt mitt jobb med sladdarna och så var räddat. Jag hade gått in på menyn och klickat på spara. Men jag var inte klar än. Muttern skulle skruvas åt hela vägen upp, så att lampgrejen satt fast mot taket. Trots att jag vilade armarna längre och längre tid för varje vilostund så kunde jag arbeta kortare och kortare tid innan händerna började darra så mycket att man inte kunde göra något vettigt.

Var sjutton har jag gjort av glödlamporna? Ja, just det, två av dem ligger i den nya bokhyllan. Där. Men var är den tredje? Den köpte jag till efteråt, när jag insåg att man behövde tre glödlampor till den här lampan. Leta lite här, leta lite där. Ja, där är den. Med armar som värker så att man vill skrika är det jobbigt bara att skruva i en glödlampa, inte minst tre.

Så, nu var det bara kåpan kvar så är hela lampan klar sen. Inget krångel med kåpan. Skönt! I med proppen igen. Slår på lampan på knappen på väggen.

Hjärtat stannar. Ingenting händer. Hela lampuppsättningen spelas som en film i mitt huvud. Vad har jag gjort för fel? När kan det ha gått snett? Jag vill gråta. Jag vill veta vad felet är. Jag vill ge upp. Jag vill veta om det är något jag kan fixa. Så mycket jobb för ingenting. Världen är orättvis. Eller så är jag värdelös.

När den längsta halvsekunden i mitt liv har gått och lampan börjar tändas dyker en obeskrivlig lycka upp i kroppen. Ja just det, lågenergilampor tänds inte direkt. Jag har gjort rätt. Allt fungerar som det ska. Världen var rättvis den här gången. Och jag är definitivt inte värdelös. Jag har satt upp vår vardagsrumslampa. Alldeles själv. Ja, vad bra jag är.

Och det tog bara ca tre timmar.

En agnostiker är en person som inte är säker på om Gud finns eller inte finns. Personen är alltså inte kristen, eller av någon annan religion. Personen är heller inte ateist, som personer som är säkra på att det inte finns någon Gud.

När jag var yngre fick jag titt som tätt frågan i skolan eller på lekplatsen "Är du troende?" eller "Är du kristen?". Jag svarade oftast "nej" för att jag inte kände någon övertygelse om att Gud fanns. En del barn konstaterade då direkt "Du är ateist.", men det visste jag inte vad det var till en början. När jag insåg att det betydde att man var säker på att det inte finns ett liv efter döden sa jag bestämt ifrån. "Nej jag är inte ateist heller." "Vad är du då? Man måste vara antingen troende eller ateist!"

Jag önskar att jag visste då det jag vet nu, nämligen att jag är en äkta agnostiker. Ingen har någonsin lyckats bevisa för mig att Gud finns, så hur ska jag då kunna tro på honom? Men ingen har någonsin lyckats bevisa för mig att Gud inte finns heller, så hur ska jag då kunna vara säker på att han inte finns?

Det ingår i min personlighet att inte vara säker förrän någonting är bevisat, men samtidigt öppen för alla förslag som inte är motbevisade. Många tar fasta på att jag är en person som inte tror på något förrän det är bevisat och känner sig förolämpade av mig när jag inte tror på dem direkt utan undrar "Var har du hört det?". Men det är få som tar fasta på att jag är öppen för alla förslag som inte är motbevisade och till exempel lyssnar uppmärksamt när de berättar om gången då de mötte ett spöke, trots att många andra personer skulle ha slutat lyssna för länge sedan eller kommit med kommentarer om att de ljuger. Att jag lyssnar betyder inte att jag tror på dem, bara att jag inte är säker på att det inte är sant.

När det gäller saker som varken är bevisade eller motbevisade kan jag självklart ha en gissning om vilket som är sant. Men det betyder inte att jag är övertygad om min tro. När jag gissar att personen i verkligheten inte har träffat ett spöke så betyder inte det att jag skulle bli helt förvånad om han lyckades bevisa för mig att han faktiskt hade träffat ett spöke. När jag vet att jag inte vet kan inget göra mig förvånad.

Den stora frågan om Guds vara eller icke vara tycker jag är så viktig att jag inte ens är villig att gissa. Jag har ingen som helst känsla i kroppen som säger att det ena eller det andra är troligare. Det finns vissa saker i Bibeln som jag vet att jag inte tror på, men det bevisar inte för mig att Gud inte finns. Så när det gäller den stora frågan fortsätter jag att leta efter bevis. Men så länge jag inte hittar några bevis i den ena eller den andra riktningen fortsätter jag att vara en äkta agnostiker.