”Du är inte rädd för sprutor?” frågade mannen bredvid mig på tåget, helt apropå ingenting, och viftade med något jag tyckte såg ut som en överstrykningspenna. ”Nejdå!” svarade jag utan att tänka på vad jag pratade om. Det var förmodligen ordet ”inte” i hans fråga som fick mig att svara som jag gjorde. Hade han frågat ”Är du rädd för sprutor?” så hade jag förmodligen svarat ”Ja.”, för det är jag.

”Bra,” svarade han, ”för jag är nämligen diabetiker.” Sedan började han fippla med sin överstrykningspenna, som visade sig vara en spruta, och jag vände bestämt bort blicken och försökte tänka på blommor.

”Jag måste ju fråga, för jag vill ju inte att du ska svimma. Det har hänt en gång. En har svimmat.” fortsatte mannen förklara för mig, medan jag gjorde allt för att glömma bort att han, och framförallt hans spruta, existerade. ”Oj, usch då.” svarade jag och fick det att låta som att jag var mycket mer rädd för folk som svimmar än folk som sticker sig själva med sprutor.

Hur tänkte jag egentligen, när jag sa att jag inte var rädd för sprutor? Det enda jag verkligen inte kan titta på, på TV, är sprutor. Alla som känner mig vet det. Jag sitter lugnt och tittar på skräckfilmer där de sticker varandra med kniv, splatterfilmer där de hugger av varandra huvudet och filmer där folk blir skjutna, knuffade från balkongen och allt möjligt. Men så fort det är någon som ska ge någon en spruta så skriker jag, tittar bort, täcker båda ögonen med armen och frågar förtvivlat mina medtittare ”Är den borta?”. Jag kan titta på alla Saw-filmerna utan problem, men jag kan inte titta på ett nyhetsinslag om influensavaccinet där en tredjeklassare får en spruta av en supersnäll sjuksköterska.

Som tur är har jag bara någonting emot att se själva sprutan sticka sig in i kroppen. Undviker jag att titta på när det händer, så är det ingen fara med mig. Det här gäller även när jag själv får en spruta. Om jag bara låter bli att titta när det händer, så går det ganska bra att stå ut med att det känns. I det här fallet lät jag alltså bli att titta åt mannens håll under hela tågresan, och klarade mig på så sätt utan utbrott.

Ett tips till den här mannen är att inte ställa en ledande fråga nästa gång. Jag tar helt på mig ansvaret för att jag svarade nej, fast jag visst är rädd för sprutor. Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag svarade så, men jag står för att det var det jag sa. Men om man verkligen vill veta något om en annan person får man nog ett ärligare svar ju mindre ledande frågan är. Det finns risk för att man bara håller med, vad än personen bredvid en på tåget säger, för att man inte är intresserad av en konversation eller inte känner för att provocera och tycka något annorlunda.

Hoppas att du inte tog illa upp när jag för resten av resan undvek din blick, och hela dig, i rädslan att råka se sprutan. Du har inte gjort något fel. Berätta istället för andra om den knäppa tjejen på tåget som sa att hon inte var rädd för sprutor, men sedan ändå höll på att svimma när du tog fram en!

Armen som Valdemar har haft ont i jättelänge är lagad nu. Han insåg att den inte skulle läka av sig själv, hur lugnt han än lekte, så han gick med på att få den opererad. Och det var bra, för den behövde verkligen opereras.

Under operationen visade det sig att Valdis hade fått en mindre infektion i armhålan. Såret var djupare än bara ett tygsår. Lite ludd hade skadats och stack ut ur såret. Men Valdemar var sövd under hela operationen, så han hade inte ont alls.

Luddet stoppades tillbaka och tyget syddes igen ordentligt med grön dubbeltråd. Infektionen läkte snabbt. När Valdemar vaknade upp efter operationen hade han bara lite ont kvar i armen.

Nu mår Valdis bra och kan leka fritt hur studsigt han vill. Rörelsen i armen är inte nedsatt alls. Det är skönt att det hela slutade bra, efter all denna tid med ont i armen.

Här är en bild från operationen: