Det suger så mycket som någonting bara kan suga, att höra hur ledsen Totte är för att jag är hemma så sällan. Det skär rakt in i mitt hjärta att höra honom berätta hur mycket han saknar mig. Allt jag har intalat mig själv, om att det är mysigt när vi ses på helgerna och att det här bara är tillfälligt tills jag får vara på plats på mitt kontor i Göteborg på heltid, är som bortblåst. Allt jag känner är hjälplöshet.

Jag saknar Totte hur mycket som helst, men på något sätt lyckas jag förtränga de känslorna och se det positivt. Mig är det inte synd om. Jag klarar mig. Jag ska banne mig göra det bästa av situationen. Men att Totte saknar mig kan jag inte stå ut med. Det är hemskt! Jag vill inte vara den som orsakar sådan smärta och saknad hos den jag älskar. Jag vill alltid vara där för honom. Jag vill att han ska känna att jag tänker på oss i första hand. Men just nu är det jobbet som kommer i första hand och jag vill verkligen inte gå tillbaka till att jobba på ICA. Så hur mycket jag än älskar Totte och lider av att höra honom sakna mig, så gör jag ingenting åt det.

Min enda reaktion är att jag gråter så högt att det ekar i hela huset, vrider mig så förtvivlat att jag tappar balansen och känner sådan smärta att jag bara vill gå under. Hur lägger man sig och sover efter det här? Hur går man till jobbet och är professionell imorgon? Totte, jag älskar dig! Jag vill att vi ska vara tillsammans. Det är inte så nu. Jag har ingen ursäkt. Det bara är inte så nu. Och jag lider. Både för att jag saknar dig och för att du saknar mig.

När jag sitter här och myser i soffan, alldeles ensam med Valdemar, i den lilla villan, tänker jag att det skulle vara ännu mysigare att sitta hemma i soffan, med Totte, och mysa. Men faktum är att om jag var hemma på kvällarna den här veckan så skulle jag göra allt annat än att sitta och mysa i soffan med Totte. Jag skulle julstressa istället.

Det finns massor av saker som behöver göras hemma för att det ska bli fint och stämningsfullt till jul. Städas, julpyntas, bakas tusen olika sorters kakor och julgodis, tändas ljus och köpas julklappar. Om jag hade varit hemma den här veckan skulle jag ha haft fullt upp med att ta tag i de grejerna. Men nu är jag inte hemma, så då slipper jag.

Även om jag faktiskt fick några julklappar handlade idag efter jobbet, så är jag långt ifrån stressad. Det är som att ingen kommer att anklaga mig för att ha gjort något fel om jag inte har fixat lika mycket med julen i år som jag brukar göra. I vanliga fall bakar jag massor av kakor och klurar jättelänge på julklappar och pyntar in i minsta detalj. Det brukar vara på gränsen till vad jag hinner med, men ändå känner jag att folk skulle fråga mig varför jag inte hade gjort det, om jag skulle hoppa över. Det känns som att de skulle tro att jag har valt att bara ligga och lata mig om jag bakar hälften så många kakor, fast jag i själva verket bara har hoppat över att baka dem som jag brukar göra istället för att få någon sömn hela natten innan de ska ätas.

Nu när jag är borta hemifrån är jag på något sätt förlåten. Det är ingen som skulle ifrågasätta varför jag inte har haft tid att baka alla miljoner kakor. Det är ju självklart för att jag har varit bortrest så mycket. Det känns skönt på något sätt att inte behöva hitta på en giltig ursäkt till varför man inte hinner, även fast ursäkterna jag har när jag är hemma borde vara giltiga de också, för jag känner ju på riktigt att jag inte hinner.

Faktum är att jag tycker att det här är den sämsta ursäkten hittills. Det finns väl nätter även om man inte är hemma. Och i den här villan har jag till och med tillgång till ugn. Om jag kan stå och baka hemma efter att ha jobbat på ICA 16 –22, så borde jag väl kunna svänga ihop något här när jag slutar jobba klockan 17. Men det känns som att jag inte behöver. Och det är en skön känsla, även om jag i vanliga fall vill.