Både Totte och jag vaccinerade oss mot den nya influensan igår, fast vi gjorde det i olika städer. Det är skönt att få det gjort. Nu behöver jag inte fundera längre, på om jag ska göra det, när jag ska göra det och var jag ska göra det. Som tur är spelade det ingen roll alls att jag vaccinerade mig i ett annat län än jag är skriven.

Idag mår jag hyfsat okej, men det känns lite grann som att jag har en gris i armen. Den går omkring i överarmen där sprutan stack och bökar runt i min muskel. Om jag lyfter armen blir den arg, ramlar omkull och håller sig krampaktigt fast runt min muskel, så då gör det ont. Men när jag sitter stilla somnar den och är så snäll, så snäll. Hoppas att den inte tänker bo kvar alltför länge!

Ibland tror jag att min lilla handväska är hur stor som helst på insidan. Förutom det lilla facket med dragkedja på ena sidan, och mobilfacket på andra sidan, så är det bara ett enda stort fack inuti, där jag slänger ner allt möjligt rakt ner. Det händer ofta att jag får röra runt med handen flera varv innan jag hittar mitt lilla USB-minne. Andra saker kan också vara svåra att hitta, men det brukar ändå gå inom rimlig tid.

Lite nu och då händer det att jag för allt i världen inte kan hitta en viss sak som jag vet ligger i väskan. Det kan vara en rätt stor sak, som ett äpple, min bredbandsgrej eller en tuggummiförpackning. När jag har letat förtvivlat hur länge som helst blir jag helt övertygad om att saken är försvunnen. Jag har flyttat runt alla andra grejer i väskan och känt i varje ”hörn”, men ändå ser jag den inte och känner den inte med handen. Det är helt mystiskt. Ibland är det enda raka att packa ur hela väskan och vända uppochner på den.

Som tur är har jag hittills alltid hittat det jag söker till slut. Så min väska äter i alla fall inte upp saker. Men den är väldigt bra på att gömma saker tillfälligt. Fast jag älskar den ändå.

”Jag vill inte bara ha en inbjudan till bröllopet,” sa min mamma till mig igår, ”utan jag vill vara med och planera lika mycket som Tottes mamma.” Vad är det som får henne att tro att någon av dem ska få planera någonting? Planering är ju min specialitet, och det är mitt och Tottes bröllop. Här är det Totte och jag som bestämmer!

Men jag förstår vad hon menar. Det är klart att hon ska få vara med och hjälpa till, komma med tips och idéer. Däremot är det jag och Totte som har veto på allt som bestäms. Vi har redan en hel del idéer. Men det är långt kvar än, så det blir ingen planering från något håll än på ett tag. Sommaren 2011 är en evighet bort. Men det gör inget, för både den evigheten och evigheten som kommer efter det ska jag tillbringa med Totte.