Totte friade till mig när han mötte mig vid tåget. Jag visste inte om han menade allvar först, men det gjorde han. Jag fick världens sötaste, rosa ring i plast, med ett hjärta på. Och han hade en plastring med en blomma till sig själv. Sedan skålade vi i chailatte, drycken vi drack på vår första dejt.

Nu är vi alltså förlovade, och imorgon ska vi gå och titta på ringar i vitt guld. Superromantisk som Totte är hade han köpt rosa plastringar att fria med, men supersnäll som han är låter han mig vara med och välja ”riktiga” ringar. Han vet hur petig jag är med detaljer, så det här passade mig perfekt.

Det känns fortfarande inte helt verkligt, men det är det. På något konstigt sätt är Totte fortfarande Totte och jag fortfarande jag, fast vi är förlovade nu. Det hoppade inte upp några rosa kaniner och började dansa runt på moln. Vi måste inte se ut som något superperfekt sofistikerat par som aldrig petar sig i näsan. Vi behöver inte förklara vår kärlek till varandra i långa tal där den andra blir förvånad och låtsat generad. Vi behöver inte kyssas försiktigt och fint.

Vi kan fortsätta vara oss själva. Vi kan fortsätta berätta för varandra varje dag att vi älskar varandra, som vi brukar, utan att någon blir förvånad. Vi får vara fula. Vi får fisa i varandras närvaro och vi får fulhångla på stan så att folk tittar snett på oss. Vi får göra precis vad vi vill, så länge vi fortsätter att älskar varandra precis så tokmycket som vi gör. Den enda skillnaden är att vi måste gifta oss. Och det blir nog inga problem. Det blir nog bara underbart.

Väskor, speciellt tunga väskor, är väldigt besvärliga när man ska åka tåg. Men ännu besvärligare är alla otåliga människor som inte orkar vänta på att man fipplar med sina väskor.

Om det inte fanns någon risk för att en enda person skulle komma och vilja gå på eller av tåget eller vilja hjälpa mig med mina väskor, skulle jag inte alls tycka att det var jobbigt att ha flera tunga väskor med mig på tåget. Om jag visste att jag i lugn och ro kunde lyfta på en väska i taget på tåget, utan att behöva vara stressad, så skulle jag inte ha något emot att ha med mig dessa väskor. Men som det är nu blir jag nervös varje gång inför att jag ska gå på eller av tåget.

När man är två personer som åker tåg tillsammans är det inte alls lika jobbigt att ha med sig tunga väskor, även om det är fler väskor än när man reser ensam. Det är inte alls samma sak som att vara två enskilda personer med varsina väskor. När man är två personer som åker tillsammans kan den ena bära på alla väskor, en i taget, medan den andra personen på heltid står och vaktar så att annat folk inte tränger sig förbi, ber om att få hjälpa till eller är allmänt stressande. På det viset klarar man många fler än dubbelt så många väskor när man är två tillsammans än när man är en ensam.

Bäddning av sängen går också betydligt mycket fortare om man är två. Man kan stå på varsin sida av sängen och hålla i två hörn var på överkastet. På det viset är det bara att lägga det på plats. Ska man bädda ensam måste man först göra ena sidan och sedan gå runt sängen för att göra andra sidan, men eftersom ingen står kvar på första sidan kan det fortfarande bli snett och behöva justeras, så man kan behöva gå tillbaka till första sidan igen. Det blir ett mycket smidigare jobb om man är två. Det går absolut mer än dubbelt så fort när man gör det tillsammans.

Faktum är att det finns en hel del saker som är mer än dubbelt så mycket bättre om man är två. Vi borde ta hjälp av varandra oftare och inte slösa bort våra liv på att göra saker långsammare ensamma. Det går inte fortare att bädda en säng var. Det går fortare att hjälpas åt med att bädda båda sängarna. Så om man hjälper varandra får båda två mer tid över till annat. Det kan man tänka på ibland.

Efter en tugga av lussekatten fylldes jag av doften av jul. Den var mycket mysigare att lukta på än den var god att äta. Men den lyckades ju med att förverkliga sitt syfte: att få mig att känna julstämning.

Man kan se ut som en idiot när man sitter på tågstationen och sniffar lussekatt, men ibland spelar det ingen roll hur man ser ut. Ibland är det viktigaste hur man känner sig. Den här gången kände jag jul.