Pappa visade mig några bilder som han använder för att testa sina kunskaper i Photoshop idag. På den ena bilden hade han sminkat mig med hemsk, blå ögonskugga. Men det var inte ögonskuggan jag reagerade starkast på, utan min tydliga, oretuscherade dubbelhaka. Bilden var från i somras, så jag förstår att jag fortfarande ser ut sådär. Det är hemskt!

Den andra bilden var ca fyra år gammal. Pappa hade gjort så att jag hade tre huvuden, men min kropp i övrigt hade han inte rört. Jag hade en halvtajt tröja på mig och slogs direkt av hur smal jag var. Det borde inte förvåna mig, för jag vet ju att jag har gått upp ganska mycket i vikt sedan dess. Men det var ändå smått chockande att se hur mycket det syns på min kropp.

De här bilderna gav mig den motivation jag behövde för att ta tag i min hälsa igen. Jag tog genast på mig träningskläderna och gav mig iväg ut och sprang. Nu ska jag göra upp en plan för träning och nyttig mat under nästa vecka. Jag vill absolut sätta igång omedelbart. Sedan får jag se till att inte glömma de där bilderna om jag känner mig sugen på godis eller tänker att jag är för trött för att träna.

Jag vill verkligen bli så vältränad som jag var på bilden igen, och det borde ju gå, med tanke på att det är jag själv som har sett ut så. Det är inte något overkligt kändisideal jag eftersträvar. Och på bilden var jag smal och vältränad efter en tids hårt arbete med att gå ner i vikt från att ha vägt mer än jag gör idag. Det är alltså absolut inte så att jag aldrig kan ta mig dit igen när jag väl har släppt den formen. Jag tog mig dit en gång förut och jag ska ta mig dit igen. Den resan börjar nu!