Det bästa jag vet är att känna mig engagerad. Det slår alla andra känslor och är dessutom det som får mitt liv att fungera bäst. Att känna sig kär är också en väldigt bra känsla, men enligt mig ingår det en hel del engagemang i den känslan också. Skulle jag känna mig kär i en person som jag struntar i, skulle det nog inte vara en lika underbar känsla som det är nu när jag är kär i Totte och vill skaffa barn med honom.

Om jag får välja mellan att skapa något eller titta på en rolig TV-serie, när jag har en timme över, väljer efter mitt humör. Om jag är trött och känner mig helt oengagerad vad gäller allt, sätter jag mig förmodligen och tittar på den där TV-serien. Och visst är den kul. Jag skrattar. Men jag tycker mycket bättre om de gånger jag känner att jag orkar och har engagemanget för att skapa den där grejen istället, oavsett om det är ett födelsedagskort, en virkad figur eller en tråkig sak som vi behöver för att kunna laga duschen. Det är roligt på ett mycket mer aktivt och givande sätt.

Jag är hellre engagerad och storstädar hela lägenheten än oengagerad och slötittar på TV en hel dag. Känslan i kroppen är oslagbar. Man börjar automatiskt tänka och komma på idéer. Musklerna jobbar utan ansträngning för att få utföra det man nyss kom på. Man är igång och aktiv hela tiden, utan att det är jobbigt. Det är bara kul!

Tvärtom är det värsta jag vet att känna mig likgiltig. Ingenting blir gjort. Ingenting är kul. Man tappar sin personlighet. Det är hemskt. Jag önskar att jag visste vad det är som gör att man känner sig engagerad ibland och likgiltig ibland. För i mitt fall handlar det inte om vilka saker det är jag har att göra. Jag kan vara superengagerad inför pluggandet av företagsekonomin ena dagen och fullkomligt likgiltig andra dagen. Samma gäller för bloggandet, som jag egentligen älskar. Det är konstigt! Låt mig aldrig vara likgiltig igen!