Varje gång man säger ”Jag kan inte.” utan att ens ha försökt, väljer man att misslyckas med någonting man skulle kunna ha klarat av. Det är lättare att välja att tro att man inte kan, än att anstränga sig så mycket man bara kan och försöka. Men det är bara om man har försökt som man verkligen vet om man inte kan. Många gånger kanske man faktiskt hade lyckats.

Säger man dessutom ”jag kan inte” om något som måste göras och som man är gemensamt ansvarig med en annan person om att göra, lämnar man medvetet över allt ansvar på den andra personen. Har man själv inte ens försökt är det taskigt att inte ta sin del av ansvaret. Istället för att säga att man inte kan, kanske man kan föreslå att båda gör det tillsammans.

Har man försökt och misslyckats borde man inte heller ta för givet att någon annan gör det åt en. Det är ju inte den andra personens fel att man själv inte kan. Alltså borde man se till att man själv lär sig, eller vara tacksam så länge den andra personen ställer upp, när man inte kan själv.

Om man försöker och lyckas blir man mycket mer nöjd med sig själv, än om man säger att man inte kan och någon annan gör det åt en. För att få kännas sig riktigt bra ibland kan det behövas några misslyckanden. Men det är alltid bättre att försöka än att ge upp för att man tror att man inte kan.

”Det kan möjligen vara lite kiwismak på den köttbullen.”