Tillsvidareanställningsavtalet på mitt nya jobb är påskrivet och klart. Min arbetsort är från den 16:e november ändrad till Göteborg. Jag har aldrig känt mig mer värdefull i hela mitt liv. Och månadslönen dimper ner varje månad den 25:e. Vad skulle kunna få mig att gå tillbaka till ICA igen? Ingenting.

Alltså samlade jag mod till mig och ringde upp kassaledaren på ICA idag och sa upp mig. Hon blev jätteglad för min skull och verkade inte alls arg för att jag lämnar dem, även om hon sa att det är synd att de blir av med mig. Det skapade inga problem alls att säga upp sig. Men jag måste fortfarande komma in och lämna ifrån mig min nyckelplutt när jag är tillbaka i Göteborg.

Nu när det är gjort känns det otroligt skönt att inte ens ha möjligheten att jobba i kassan något mer. Det är definitivt slut på det nu. Härligt! Inga fler konstiga arbetstider, inga fler fula arbetskläder och inget mer jobbande där mina rörelser är högre värderade än min tankeverksamhet. Det känns bra att ha fått ett slut på det. Nu har jag sagt upp mig. Nu jobbar jag verkligen inte där längre.

Samtidigt känns det väldigt tråkigt att det inte var mer dramatiskt än så att säga upp sig. Skillnaden mellan dagen innan jag sa upp mig och dagen efter jag har sagt upp mig kommer nog inte att vara enorm. Jag gick till kontoret på mitt nya jobb och jobbade igår. Jag kommer att gå till kontoret på mitt nya jobb och jobba imorgon. Det blir liksom inte ens något hejdå-fika på mitt gamla jobb, för jag ska inte ens dit något mer, annat än en snabbis för att lämna in nyckelplutten.

Det stora, dramatiska var helt enkelt det som hände en torsdag, redan för två månader sedan, när min syster ringde upp mig och erbjöd mig ett jobb, i en stad på andra sidan Sverige mot var jag bor, och med första dag följande måndag. Det var den torsdagen jag jobbade mitt sista pass på ICA, innan jag ens hade tackat ja, utan att veta att jag inte skulle komma tillbaka. Det var där mitt liv förändrades för alltid. Då, när jag bara kunde ana hur bra det skulle kunna bli.