För mig är det viktigare att folk förstår mig än att folk håller med mig. Mycket viktigare! Det är även viktigare för mig att jag förstår andra än att jag håller med dem. Eller inte håller med dem för den delen.

När jag insåg det här började bitarna falla på plats. Det här förklarar en hel del saker i mitt beteende. Till exempel att jag blir extremt frustrerad när jag har diskuterat något med någon en stund och den personen ger upp och säger ”Det är väl som du säger.” bara för att få slippa diskutera mer. Jag blir aldrig nöjd för att jag har fått ”rätt”. Jag är inte det minsta intresserad av att någon ska ändra uppfattning eller hålla med mig. Jag vill att personen förstår hur jag tänker, och det har den ju tydligt och klart visat att den inte gör när den säger ”Det är väl som du säger.”. Dessutom är halva nöjet i en diskussion att kunna se hur den andra tänker, så jag vill inte sluta diskutera förrän jag förstår. Men när den andra personen ger upp och vill sluta diskutera är det omöjligt för mig att fortsätta söka efter ett sammanhang i det den andra personen säger, så att jag kan förstå. Alltså är det hemskt när någon ger upp.

Hemskt är det också när jag påstår något som den andra personen direkt håller med om och sedan inte vill prata något mer om det. Ja, det är väl bra att vi tycker lika. Då behöver vi inte bli osams. Men det betyder ju absolut inte att man inte kan ha det trevligt och diskutera saken. Jag är oftast sprickfärdig och vill berätta hur jag kom fram till att jag tyckte så, och jag är lika nyfiken på att få höra hur den andra har tänkt i frågan. Samma resultat betyder inte samma tankegångar och det är alltid intressant att dela med sig av, och få höra andras argument. När någon bara håller med mig direkt och sedan inte vill diskutera saken blir jag alltså besviken och känner mig missnöjd.

När någon inte förstår vad jag menar eller inte är intresserad av att höra hur jag tänker känner jag mig ignorerad och dålig. När någon förstår hur jag menar men ändå inte håller med, känner jag mig delaktig och duktig. Som att personen verkligen har värderat mitt bidrag till diskussionen. Att vi sedan tycker olika är ju bara en fråga om smak.

Sedan jag började blogga i januari har jag blivit extremt mycket snabbare på att skriva på datorn. När jag inte tänker på det kan jag skriva utan att titta på tangenterna nu. Det kunde jag inte helt och hållet förut. Jag använder fortfarande väldigt sällan lillfingrarna när jag skriver, men alla andra fingrar är med. Lillfingrarna har oftast så långa naglar att det är svårt att styra själv vad man trycker på.

Nu när jag använder en annan dator på jobbet märker jag hur snabb jag faktiskt har blivit på att skriva på min egen dator. Datorn på jobbet har inte riktigt lika litet tangentbord som min egen dator, så när jag skriver på datorn på jobbet blir det ofta fel, och jag måste titta ner på tangenterna när jag skriver. Det här stör mig så mycket att jag inser att jag nästan aldrig tittar på tangenterna när jag skriver på min egen dator längre.

Övning ger färdighet helt enkelt. För jag har inte på något sätt försökt att lära mig skriva snabbare och utan att titta på tangenterna. Det har bara blivit så när jag under de senaste tio månaderna har skrivit mycket mer på min dator än de föregående, typ, tio åren. Det enda dåliga nu är att jag skriver långsammare på datorn på jobbet. Men jag vänjer väl mig med den också snart.