Jag förstod väl att Valdemar hade en baktanke när han gav mig en mysig filt i födelsedagspresent. Han har använt den mer än mig. Men så ser han mycket mysigare ut i den än mig också.

Klumpen i magen och känslan av nervositet och oro, släpper inte hur jag än beter mig. Till slut går den i och för sig över i extrem saknad och hjälplöshet, men det är inte bättre. Jag tror inte att jag är byggd för att vara på resande fot. Inte sedan jag hittade min Totte i alla fall. Hela tiden längtar jag framåt och vill att dagarna ska gå tills jag får se honom igen.

Kontorsjobb har jag ju velat ha hur länge som helst nu. Det var när jag fick ett kontorsjobb som allt skulle bli bättre. Det var då jag skulle sluta längta framåt och leva i nuet och vara glad över min situation. Fast det var ju innan jag visste att jag skulle bli kastad från ort till ort och inte få träffa Totte annat än på helgerna.

Nu befinner jag mig återigen i en situation där jag letar i almanackan efter ett slut, då det börjar bli bättre. ”Jag ska bara … sedan blir jag lycklig.” förföljer mig. Jag räknar månader tills jag tror att jag kommer att vara nöjd med mitt liv, inte dagar till helgen. Är det mig det är fel på? Borde jag njuta av nuet, även när jag inte är nöjd? Kommer jag någonsin att bli nöjd?

Hoppet har inte övergett mig, att det ska bli bra en dag. Det känns inte som en orimlig längtan att en dag vilja jobba i samma stad man bor i, åtta till fem, måndag till fredag. Förhoppningsvis kommer både Totte och jag jobba så, när han är färdig CAD-konstruktör. Då kan vi bli lyckliga.

Det är inte så att jag gråter mig till sömns direkt. Jag mår mycket bättre nu än när jag jobbade på ICA och försökte hitta någon mening med mitt liv, samtidigt som jag ständig fick nej eller uteblivna svar från jobb jag hade sökt. Nu är jag i alla fall nöjd med det jag gör på jobbet. Det tråkiga är att vara iväg från Totte.

Jag vägrar att tro att det är meningen att jag ska nöja mig med det här och låtsas vara lycklig. Jag vägrar att tro att min livssituation aldrig kommer att komma ikapp med min önskade bild. Jag vägrar att tro att jag kommer att hitta på något annat lika illa att klaga på när jag väl får jobba i samma stad som Totte. En dag ska allt bli som jag vill. Och till dess ligger klumpen kvar i magen och påminner mig om att det ännu inte är som det ska vara.