Plötsligt är jag inte trött och uttråkad längre. Plötsligt behöver jag inte tvinga mig själv att sätta igång med saker för att få dem gjorda. Plötsligt gör inte blotta tanken på att behöva sätta i sladden och starta datorn, för att få blogga, mig att sucka. Plötsligt plockar jag bara undan saker efter Totte direkt, utan att ens tänka på att börja skälla på honom. Plötsligt orkar jag göra saker, till och med gå och lägga mig.

Det beror nog på flera saker, att jag har fått nyfunnen energi. Jag har ägnat mig åt saker jag nästan hade glömt bort att jag tyckte var kul, till exempel bakat chokladbiskvier och läst bok. Jag har slutat oroa mig för att jag inte kommer att klara tentan i Företagsekonomi och insett att det är omöjligt att klara den med tanke på hur lite tid jag har till att plugga, och att det därför är onödigt att oroa sig som om det fanns något att göra åt saken. Jag har sovit mindre, vilket i och för sig både borde och har gjort mig tröttare. Fast bara tröttare som i sömnigare, inte tröttare som i orkar mindre. Att jag har sovit mindre gör i sin tur att jag har hunnit med mer på dagen och känt mig mer nöjd när jag väl lägger mig för att sova.

Den främsta anledningen till att jag bubblar av energi nu, tror jag ändå är att jag är på väg att flytta tillbaka hem till Totte. Jag tog med mig två stora resväskor fulla med saker idag när jag åkte hem till Göteborg. Jag ska bara vara här över helgen nu. Men sedan har jag bara en vecka till i Uppsala, så de flesta grejerna behöver jag inte ha kvar där längre. Att jag vet att det är nära till att jag får träffa Totte varje dag igen gör att jag känner mig levande. Jag kan allt. Jag orkar allt. Jag vill allt. Jag är kär, och snart är vi tillsammans igen.