Kanske visar min kropp demonstrativ att den aldrig vill jobba i kassan igen, kanske njuter den av friheten att kunna dricka vatten när den vill. Resultatet är i alla fall att jag kissar sjukt mycket oftare än jag gjorde när jag jobbade på ICA.

På den tiden fick jag inte välja själv exakt när jag skulle gå på toa. Det enklaste var ju att kissa när man hade rast och hålla sig när man satt i kassan. I nödfall var man väl tvungen att ringa på någon som satte sig och tog över kassan ett tag om man verkligen höll på att kissa på sig, men annars höll jag mig till att kissa på rasterna.

När jag jobbade ett femtimmarspass på ICA hade jag en rast. Alltså kissade jag en gång på fem timmar. Nu när jag kan gå och kissa när jag vill har jag oftast varit på toa fjorton gånger redan, när jag har jobbat fem timmar. Nä, men i alla fall fem gånger, helt ärligt. Jag vet inte om jag tycker om det här. Men det är ju bra att jag kan kissa när jag vill. Och det är nog faktiskt mest för att jag dricker mer vatten nu. Jag drack bara på rasterna också förut. Nu har jag alltid ett glas vatten på skrivbordet.

Så fort jag hade berättat om mitt problem med min kudde för Totte, insåg jag att jag visste vad han skulle svara. Medan jag hörde mig själv säga de sista orden av berättelsen dök ett helt nytt tankesätt upp i huvudet på mig, som jag aldrig hade kommit på om jag inte hade försökt tänka som Totte. Vilket härligt befriande sätt att tänka, om man verkligen tycker så. Men trots att jag förstod hur han tänkte kan jag inte rå för att jag tycker att det känns fel.

Mitt kuddproblem gick ut på att mamma hade bytt örngott på de tre kuddarna jag har i gästsängen hemma hos mina föräldrar, utan att jag var med. Och nu vet jag inte vilken av de tre kuddarna som är min. En av kuddarna har jag haft med mig från Göteborg och de andra två kuddarna är mina föräldrars. Så länge min kudde hade mitt örngott på sig kände jag igen den. Men nu märker jag bara att de tre kuddarna är lite olika, men jag kan inte minnas vilken det är som känns precis som min kudde brukar kännas.

Enligt mig är det här ett problem som jag måste lösa innan jag ska flytta hem till Göteborg igen. Hur ska jag kunna ta med mig min kudde hem igen när jag inte vet vilken det är som är min kudde.

Tottes åsikt är, precis som jag misstänkte sekunderna innan han sa det, att jag kan ta vilken kudde jag vill med mig hem. Han ser inte problemet i det här alls. Antingen känns kuddarna ordentligt olika, och då borde det inte vara svårt för mig att känna vilken som är min kudde, trots att örngottet är bytt. Eller så känns kuddarna nästan likadant, och då spelar det ingen roll, varken för mig eller för mina föräldrar, om jag får med mig min kudde eller någon av de andra två hem.

Egentligen har han ju rätt. Om man låtsas att bara framtiden finns, men inte det förflutna, så spelar det ju ingen roll vilken kudde jag tar. Mina föräldrar och jag är överens om att en kudde är min och två kuddar är deras. Ingen av oss kan känna någon större skillnad på kuddarna. Alla blir kuddmässigt nöjda oavsett vilken kudde de får.

Ändå känns det helt fel att inte göra allt för att ta reda på vilken kudde som egentligen är min. Jag kanske är kuddmässigt nöjd vilken kudde jag än får, men jag är inte känslomässigt nöjd vilken kudde jag än får. Det är inte så att jag har några känslomässiga band till kudden, men det bara känns fel att ta en annan med sig hem.

Tänker jag fel? Det känns helt självklart att jag ska ta med mig just min kudde hem. Inte för att det är någon skillnad på kuddarna. Inte för att det spelar någon roll för mig eller mina föräldrar vilken kudde man får. Utan just bara för att det är min kudde. Man kan ju inte bara hålla på att byta saker mot andra saker utan att ens veta om det.

Ifall jag visste vilken kudde som var min, och mamma av någon anledning tyckte mycket bättre om den än de andra, så skulle jag nog inte ha något emot att byta kudde med henne. Ifall jag tyckte att de var lika bra allihop, alltså. Då skulle det inte kännas fel att ha med sig en annan kudde hem än jag hade med mig hit. Då hade jag ju medvetet bytt kudde. Det hade gått till på rätt sätt.

Förutom att det känns fel att inte ta med mig just min kudde hem, känns det väldigt irriterande att inte veta om det är min eller någon av de andra kuddarna. Jag skulle nog leta efter skillnader på tvättrådslappen och ligga och känna efter extra mycket i flera månader efteråt om jag inte visste. Bara för att jag är så nyfiken av mig. Trots att det inte spelar någon roll vilken kudde jag har är det otroligt störande att inte veta vilken kudde jag har.

Nej, jag måste ta en ordentlig undersökning av kuddarna innan jag flyttar hem till Göteborg igen. Världen skulle helt enkelt kännas orättvis och det skulle vara synd om kudden om den inte antingen fick komma hem igen, eller på ett uttalat sätt flytta till Uppsala.