Nu när jag äntligen får jobba i Göteborg går det inte så väldigt bra att jobba. Det värsta är att företaget finns i två olika lokaler här i Göteborg och det inte riktigt är bestämt var jag ska vara än. Förmodligen och förhoppningsvis ska nya lokaler renoveras så att jag kan ha mitt kontor där och allt blir samlat på ett ställe. Men det blir inte aktuellt förrän nästa år.

Som det ser ut nu börjar jag alltså dagen på ett ställe i Göteborg och avslutar dagen på ett annat ställe. Det här har visat sig vara väldigt dåligt för min arbetsmoral. När jag börjar jobba på morgonen tänker jag: ”Nu är det bara att ta sig igenom förmiddagen på lättaste sätt möjligt, så att jag kan åka till de andra lokalerna och sätta igång och jobba ordentligt sen.”. Men när jag är på väg till de andra lokalerna på eftermiddagen tänker jag: ”Nu är dagen snart slut. Jag river av det jag har kvar att göra lite snabbt och sparar allt som går att spara till imorgon. Det är ingen idé att sätta igång något stort projekt såhär på eftermiddagen.”. På så sätt känner jag aldrig att jag bara kan sätta mig ner och hänge mig ordentligt åt jobbet. Det känns aldrig som att jag har en hel arbetsdag framför mig.

Det hela blir inte bättre av att ha Totte så nära inpå. Jag blir frestad att äta lunch med honom när han ändå är i närheten och då kanske lunchen drar ut lite på tiden. Idag följde han med på bussen när jag åkte från de första till de andra lokalerna på eftermiddagen. När vi väl kom in till stan skulle vi bara gå in i en affär först, och sedan titta lite på det ena med det andra. Det var nära att det utvecklades till en hel shoppingtur och jag glömde nästan bort att jag inte hade slutat jobba för dagen. Men jag styrde av det hela innan det gick för långt, pussade Totte hejdå och gick sista biten till de andra lokalerna. Arbetsmoralen är inte på topp just nu. Det blir bättre när jag får ett kontor där jag kan vara hela dagen.

Pincett är något jag inte klarar mig utan, längre än två dagar, har jag märkt nu. I och med att jag bara skulle hem till Göteborg över helgen, och sedan tillbaka till Uppsala, så tog jag inte med mig min pincett hem till Göteborg. Nästan allt annat jag behöver i badrumsskåpet har jag dubbelt av, i och med att jag har varit så mycket i Uppsala nu. Jag packade alltså ingen necessär, och då tänkte jag att jag kunde klara mig utan pincetten också, när jag ändå inte hade någon necessär att packa den i.

Redan första dagen hemma i Göteborg upptäckte jag ett ögonbrynsstrå som behövde noppas. Men det gjorde inte så mycket, tyckte jag då. Ett felaktigt strå klarar jag av, tills jag kommer tillbaka till min pincett i Uppsala, efter helgen. Men sedan fick jag veta att jag ska vara kvar i Göteborg, och nu har det ploppat upp oönskade hårstrån lite överallt. Ögonbrynen är det största problemet, men ett ensamt hårstrå har faktiskt bestämt sig för att växa ut på magen också.

Det finns liksom inga andra bra alternativ. Har man ingen pincett så blir man inte av med hårstråna. Jag kan ju inte raka ögonbrynen med rakhyvel. Inte om jag vill ha kvar det mesta av dem i alla fall, och det vill jag. Det är bara enstaka, osmickrande hårstrån i underkanten av ögonbrynen jag vill ha bort. Pincett är det enda sättet. Hårstrået på magen kan jag säkert raka bort med rakhyvel om jag vill, men då sitter ju roten kvar och hårstrået kommer att växa ut igen. Då väntar jag hellre till jag har min pincett och kan få bort det med roten och allt.

Förut var det källaren som var problemet. Nu är det faktumet att jag jobbar i en stad och bor i en annan. Hur som helst är jag trött på att äga saker, men inte kunna använda dem för att de är alldeles för jobbiga eller svåra att hämta när jag behöver dem. Källaren är nästan helt färdigfixad vid det här laget. Nu ska jag bara se till att jobba i samma stad jag bor också, så att jag aldrig mer behöver fundera på att köpa en sak som jag redan har, bara för att jag vill använda den innan jag får tag på den jag har. Vi får se om det blir något pincett-inköp eller om jag helt enkelt får klara mig utan, i en vecka!

Totte och jag har känts som en fungerande familj idag. Vi har båda hjälpts åt och gjort saker tillsammans. Båda har dessutom varit ansvariga och kommit med förslag om vad som behöver göras. Ingen har bestämt över den andra och ingen har behövt tjata för att få med den andra.

Trots att vi har gjort ovanligt många tråkiga, viktiga saker idag, så har vi varit gladare än vanligt. Vi pratade och skrattade när vi gick med pantburkarna till Konsum. Vi har glatt hjälpts åt att plocka av bordet. Det har inte känts som måsten, utan bara som att umgås.

Imorgon ska jag vakna upp hemma i sängen med Totte, och sedan gå till jobbet och jobba på vår nya avdelning här i Göteborg. Det känns jättekonstigt att få vara hemma med Totte ända fram tills jag ska till jobbet, och sedan komma hem till Totte direkt efteråt. Jag ser fram emot det enormt mycket!

Hittills har jobbet som administratör varit något som jag gör i Uppsala, medan jag bor hemma hos mina föräldrar och saknar Totte. Det har nästan varit som att jag är tvungen att åka till en annan plats för att bli en bättre människa än en enkel kassörska. Men nu kommer jag hem, och jag tar den nya, förbättrade Erica med mig.

Jag är tillbaka i Göteborg. Jag är äntligen hemma igen. Jag är administratör. Jag jobbar dagtid. Jag har snygga kläder. Mitt intellekt spelar roll.  Jag är lycklig. Äntligen får jag allt! Nu har jag både en underbar sambo och ett underbart jobb. Det kan man kalla för lycka!

Totte fick en rosa och fin vattenkanna av mig, för att han aldrig orkar ställa undan vattenkannan när han har vattnat blommorna. Nu när han har en så fin vattenkanna gör det inget om han låter den stå framme.

Valdemar blev genast förtjust i denna vattenkanna och leker att den är en klätterställning. Bara han inte ramlar ner, eller anstränger armen för mycket, så är jag nöjd med att han har hittat en ny leksak.

Totte har snaggat sig. Hans hår är nu 6 mm kort över hela huvudet. Den lilla grisen gjorde det utan att förvarna mig. Igår morse när han åkte till skolan hade han hår ner till axlarna. Sedan, när vi träffades för att äta lunch, var håret borta. Han ser ut som någon från Björnligan. Inte snyggt!

Även om han inte hade förvarnat mig så är jag inte förvånad. Han har pratat om att raka av sig håret i flera månader nu. Jag har varje gång sagt att jag inte vill att han gör det och att han är ful på alla bilder jag har sett av honom med superkort hår, från innan vi träffades. Men han har stått fast vid att han tycker att han är snygg på de bilderna. Fast han har ändå inte rakat av sig håret, förrän nu. Hur snyggt blev det egentligen?

Mitt enda hopp är att håret växer ut igen och att han inte rakar sig igen då. Jag tycker att han ska gå till en hyfsat dyr frisör (jag har flera gånger erbjudit mig att betala) och klippa sig i någon snygg, kort frisyr, där det längsta håret kanske är 3 cm ungefär. Men av någon anledning vill han inte det.

Det är hans hår, och han som bestämmer vad han gör med det. Jag tycker inte att jag har någon rätt att förbjuda honom eller säga åt honom vad han ska göra. Men så länge han ser ut såhär så tycker jag inte att han är snygg, och han kan inte tvinga mig att tycka att han är snygg heller. Om han vill raka av det igen när det har växt ut så kan han inte räkna med något stöd från mig. Han får göra det mot min vilja i så fall. Jag vill ha tillbaka min snygga Totte. Fast huvudsaken är att han fortfarande är samma snälla, mysiga underbara Totte, oavsett hur kort hans hår är.

Plötsligt är jag inte trött och uttråkad längre. Plötsligt behöver jag inte tvinga mig själv att sätta igång med saker för att få dem gjorda. Plötsligt gör inte blotta tanken på att behöva sätta i sladden och starta datorn, för att få blogga, mig att sucka. Plötsligt plockar jag bara undan saker efter Totte direkt, utan att ens tänka på att börja skälla på honom. Plötsligt orkar jag göra saker, till och med gå och lägga mig.

Det beror nog på flera saker, att jag har fått nyfunnen energi. Jag har ägnat mig åt saker jag nästan hade glömt bort att jag tyckte var kul, till exempel bakat chokladbiskvier och läst bok. Jag har slutat oroa mig för att jag inte kommer att klara tentan i Företagsekonomi och insett att det är omöjligt att klara den med tanke på hur lite tid jag har till att plugga, och att det därför är onödigt att oroa sig som om det fanns något att göra åt saken. Jag har sovit mindre, vilket i och för sig både borde och har gjort mig tröttare. Fast bara tröttare som i sömnigare, inte tröttare som i orkar mindre. Att jag har sovit mindre gör i sin tur att jag har hunnit med mer på dagen och känt mig mer nöjd när jag väl lägger mig för att sova.

Den främsta anledningen till att jag bubblar av energi nu, tror jag ändå är att jag är på väg att flytta tillbaka hem till Totte. Jag tog med mig två stora resväskor fulla med saker idag när jag åkte hem till Göteborg. Jag ska bara vara här över helgen nu. Men sedan har jag bara en vecka till i Uppsala, så de flesta grejerna behöver jag inte ha kvar där längre. Att jag vet att det är nära till att jag får träffa Totte varje dag igen gör att jag känner mig levande. Jag kan allt. Jag orkar allt. Jag vill allt. Jag är kär, och snart är vi tillsammans igen.

Förut när jag har funderat över vad jag vill jobba med har jag alltid haft problem att välja område. Jag har tänkt på om jag vill jobba med juridik, mäkleri, lärande eller design, men jag har aldrig känt att det är något jag riktigt brinner för. Ändå verkar allt lite intressant.

Efter ett tag kom jag fram till att jag vill jobba på ett jobb med kollegor jag tycker om och där jag får ha mina egna kläder. Det har varit mer sådana saker som har känts viktigt. Saker man inte kan veta i förväg. Om jag visste att jag ville jobba med juridik är det bara att söka juristjobb så vet man att man söker rätt sorts jobb. Men vad ska man söka för jobb för att få ett jobb med kollegor man trivs med?

Nu har jag insett att det jobb jag har nu är ett jobb som innehåller mycket av det jag är riktigt bra på och tycker riktigt mycket om att vara bra på. Det har inte att göra med vilken bransch det är, men det är inte heller så diffust som ”ett jobb jag trivs med”. Det är saker jag faktiskt skulle kunna leta efter i en jobbannons om jag någon gång vill söka nytt jobb.

Det jag jobbar med nu, som jag är bra på, är att:

• Ta ansvar
• Se det viktiga i ett sammanhang
• Ställa rätt frågor för att få folk att börja tänka
• Strukturera upp
• Skapa ordning och reda
• Ställa upp och hjälpa till
• Aldrig glömma något som är viktigt
• Lägga ner den lilla extra tid det tar för att göra något oviktigt, men uppskattat, åt andra